Christian Dahlgren: Strängs kärva arv

Det höga skattetrycket gör vardagen otryggare.

Gunnar Sträng i klassisk pose.

Gunnar Sträng i klassisk pose.

Foto: Gunnar Lantz

Ledare2018-11-18 16:30
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Plötsligt säckar bilen ihop och måste repareras. Räkningen från verkstaden går loss på svettiga 15 000 kronor. Hade du klarat en sådan oförutsedd utgift? Om inte, är du i sällskap med en stor del av svenska folket.

Vart fjärde hushåll skulle få svårt att hosta upp pengarna, enligt en färsk opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av inkassoföretaget Lowell. Dubblas den oförutsedda utgiften till 30 000 kronor ligger över 30 procent av hushållen illa till. Det säger åtskilligt om vilka små och otrygga ekonomiska marginaler många svenskar de facto lever under.

Trots det materiella välståndet i landet är vår befolkning inte särskilt förmögen. Det är konsekvensen av en långvarig, medveten politik som den gamle socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng byggde in i systemet. I otroliga 21 år, mellan 1955-1976, satt han på sin mäktiga position som ansvarig för rikets affärer.

Hans idé om socialism var inte att förstatliga mark, banker och företag. Sträng var mer raffinerad än så. Stenrika, lojala industrikapitalister som Wallenbergfamiljen gynnades tvärtom genom diverse trixiga konstruktioner mot att de höll sysselsättningen hög och exporten igång.

Istället fokuserade Sträng på att socialisera vanliga svenskars inkomster och gjorde folket beroende av den partistyrda, offentliga välfärdsbyråkratins kollektivistiska omsorger.

Arvet efter honom är att du som normalinkomsttagare totalt sett tvingas skatta bort närmare 70 procent av vad du arbetar ihop varje månad (mycket av uttaget är fiffigt "dolt" och redovisas sällan eller aldrig tydligt, sannolikt av politikernas rädsla för protester...).

Under sådana förhållanden är det förstås inte helt lätt att spara till någon rejälare privat hushållsbuffert. Icke minst därför var KD:s vallöfte om sänkt skatt med en krona i Linköping så viktig.

Det hade inneburit, beräknade partiet, att en genomsnittlig barnfamilj fått 6000 kronor mer kvar i kassan varje år. Fler människor i vår kommun skulle ges möjlighet till ett säkrare ekonomiskt fotfäste och stärkt egenmakt.

Övriga Alliansen tycktes inte helt med på noterna, dock finns ändå en "ambition" om minskat skattetryck i Linköping deklarerat i deras gemensamma samverkansprogram för mandatperioden.

Frågan är dock vad som händer nu när blåslampan Sara Skyttedal i KD vill lämna kommunalrådsposten för att bli Europaparlamentariker i Bryssel nästa år. Falnar ambitionen att pressa tillbaka Gunnar Strängs inkomstsocialisering vore det olyckligt.