Förra veckan hölls ett samregionalt seminarium i Linköping om Stångådals- och Tjustbanans framtid. Ljus eller mörk? Det beror givetvis på. 2016 tog mer än 665 000 personer tåget på sträckorna, en ökning med 10 procent på ett år. Den positiva resandeutvecklingen, om den står sig, är ett prima argument för dem som vill rusta upp banorna. Här finns potential.
Enligt en ny rapport, framtagen av järnvägskonsulten Per Corshammar på uppdrag av de sju kommunerna längs Stångådalsbanan, skulle en helrenovering kosta 4 miljarder kronor. Inte billigt, men sannolikt en vettig investering. Modern banstandard ger snabbare tåg och restiderna kan kortas substantiellt. I jämförelse med idag skulle vi kunna börja tala om en "Sydostexpress" mellan Linköping och Kalmar.
Regionerna knyts fastare ihop och förstoras. Pendlingsmöjligheterna blir väsentligt bättre, smidigare transporter gynnar näringslivet och de mindre kommunerna får attraktivare villkor.
Politiker och företag från Kalmarsidan är angelägna om en upprustning. Det var förstås ingen slump att seminariet om Stångådals- och Tjustbanan därför förlades till Linköping, eftersom Östergötlands makthavare behöver väckas. De har hittills visat klent intresse och satsar hellre sitt krut på Ostlänken.
Men två tankar, eller spår, borde rimligen gå att hålla i huvudet samtidigt. Den hägrande vinsten med vassare kommunikationer till Stockholmsregionen bör inte fördunkla tillväxtchanserna som även uppgraderingen av Stångådals- och Tjustbanan ruvar på. Det existerar ingen motsättning, tvärtom. Som Per Corshammar säger: "Då har man ett större upptagningsområde och det betyder att ju fler järnvägar man kan få till sin stad, desto mer betyder det för arbetsmarknaden och lönsamheten i Linköping" (SVT 1/11).
En mörkare framtid för järnvägsförbindelserna till Västervik och Kalmar lär det dock bli om våra bägge regioner inte kan samarbeta. Som bekant kammar Stångådals- och Tjustbanan noll i Trafikverkets förslag till nationell transportsystemplan perioden 2018-2029. Utan enad Kalmar-Östergötlandsfront är utsikten nog minimal att ändring i statens anslagsprioriteringar kommer till stånd. Det vore tråkigt. Förfaller banorna och "Sydostexpressen" blev en dröm blott, gjorde vi oss själva en otjänst.