Som valvindarna blåser i Sverige kommer vinnarna den 9 september vara ett reformerat nazistparti och ett reformerat kommunistparti. Både SD och V ser ut att nära nog fördubbla sina siffror från förra riksdagsvalet (12,8 respektive 5,7 procent). Deras samlade stöd kan alltså bli fråga om motsvarande uppåt en tredjedel av väljarkårens.
Är övriga partier byxade att rida ut ett sådant massivt korstryck av missnöjespopulism från de politiska ytterkanterna? I synnerhet handlar det om vilken beredskap S och M har att hantera sin besvikelse. Av allt att döma går S mot ett katastrofval utan motstycke i mannaminne. Stefan Löfvens möjligheter att sitta kvar som statsminister synes mycket små. Kanske även i egenskap av partiordförande.
Ett svårt skadeskjutet S, tvingat i den oppositionsroll man alltid avskytt likt pesten, riskerar att vända sig inåt, radikaliseras och inte bli lätta att tas med. Inte heller M lär notera något toppenresultat.
Hotet är överhängande att SD kniper prestigepositionen som andra största riksdagsparti - i värsta fall största - vilket vore en hård försvagande smäll mot Ulf Kristersson och hans ambitioner att leda en ny Alliansregering. Den icke-socialistiska majoriteten i parlamentet består helt säkert, men fler mandat för SD går inte att bygga ett borgerligt maktövertagande på.
En triumferande Jimmie Åkesson säljer sig aldrig gratis. Han vill ha betalt och det inte till priset av någon frihetlig, liberal reformpolitik utan raka motsatsen. Att överhuvudtaget samverka med det öppna samhällets fiender vore direkt fördärvligt.
När valrörelsens skyttegravskrig är över kommer det i vuxenansvarets namn krävas eld upphör, statsmannaskap och politisk navigationskonst. Sverige har inte råd med en regeringsbildning som försenas i månader av parlamentariskt intrigspel och utmynnar i en bräcklig, kraftlös ministär. En sådan lamslagenhet skulle bara underblåsa missnöjespopulismen ännu mer och ytterligare sänka de etablerade partieliternas förtroende.
Vi har redan haft två mandatperioder, Reinfeldtregeringens fyra sista år och innevarande Löfvenregerings, som gått förlorade när det gäller att få rätsida på problemen inom skolan, sjukvården, bostads- och arbetsmarknaden, företagsklimatet, migrationen, skattesystemet, polisen, försvaret.
Som inte detta vore nog att sätta tänderna i under stundande mandatperiod, väntas även högkonjunkturen vända neråt till måhända en svidande ekonomisk krasch om olyckan är framme.
Därför måste nationen få ett fast roder. Uppgiften hänger främst på S och M, oundvikligen.