1903 gav den italienske ekonomen Amilcare Puviani ut en profetisk bok som hette ”Teoria della illusione finanziaria”. Jag nämner originaltiteln bara därför att italienska är ett sånt vackert klingande språk, det rullar så njutbart på tungan, eller hur?
Sakinnehållet i ”Teorin om den finansiella illusionen” var dock inte lika smakfullt.
Vid förra sekelskiftet var skatteuttaget ännu lågt. I västvärlden under den monarkiska epoken, från medeltiden till första världskrigets utbrott 1914, pendlade skattetrycket normalt sett mellan endast 5-8 procent av BNP i genomsnitt.
Med det moderna industrisamhällets omvälvningar, demokratins genombrott och folkets rättmätiga krav på grundläggande sociala reformer kom läget att radikalt förändras. Statsmakten expanderade i omfång och ansvarsområden, det medförde rejält ökade utgifter.
Puviani förutspådde att politikerna, i syfte att undvika protester mot den växande skattebördan, skulle frestas att utforma skattesystemet på ett notoriskt icke-transparent vis. Strategin var att invagga medborgarna i tron att staten kostade dem mindre än vad den faktiskt gjorde genom ett batteri av ”dolda” eller indirekta skatter.
Puvianis tes må låta cynisk, tyvärr fick han inte helt fel.
Utvecklingen i vårt eget land kan tjäna som en empirisk bekräftelse. 1903 var skattetrycket i Sverige 8 procent av BNP. 1947, när folkhemsbyggets ambitioner tilltog efter andra världskrigets slut, var skattetrycket uppe i 19,3 procent av BNP.
Det räckte inte för Per Albin Hanssons efterträdare, den nye statsministern Tage Erlander med sin kollektivistiska välfärdsvision om att skapa det ”starka samhället”. Vad hände?
Källskatten infördes. En symptomatisk innovation. Den betydde att arbetsgivarna fortsättningsvis skulle agera fogde åt myndigheterna genom skyldigheten att dra skatten direkt från sina anställdas bruttolöner (alltså ”vid källan”).
Det var ett fiffigt sätt att maskera kommande skattehöjningar för vanliga arbetande svenskar, som ju praktiskt taget inte märke hur mycket som försvann ur deras plånböcker.
Lek med tanken att de själva, handfast, fått betala in skatten framöver. Frågan är då hur bred väljarnas acceptans blivit för Socialdemokraternas högskattesamhälle, som nådde sin topp 1990 med ett skattetryck på 50,4 procent av BNP.
Hur många är ens medvetna om vad arbetsgivaravgifterna - löneskatterna - kostar företagarna varje år? Runt 500 miljarder kronor. Då förstår man kanske bättre situationen på svensk arbetsmarknad. Särskilt billigt att anställa är det sannerligen inte.
I sin regeringsförklaring inför riksdagen deklarerade statsminister Stefan Löfven att han under mandatperioden vill genomföra en ny stor skattereform som ska ”främja jobb och konkurrenskraft, utjämna klyftor och öka jämlikheten”. För all del, det verkar lovvärt.
Men hur vore det om också främjandet av större transparens blev en bärande princip i denna reform?
I en demokrati kan det knappast vara för mycket begärt att politikerna, folkets förtroendevalda ombud på statsapparatens kommandobrygga, spelar med öppna kort och gör skatteuttaget så synligt och tydligt redovisat som det bara är möjligt.