Den som i fredags stannade för att tanka vid OKQ8 eller Preem i Ödeshög fick uppleva en historisk smäll mot plånboken. En liter 95-oktanig bensin kostade 16,16 kronor. Aldrig tidigare har det svenska riktpriset varit så högt. För tunnelbanefolket i Stockholms innerstad hade det kanske inte särskilt stor betydelse.
Men för alla människor utanför tätorterna, där bilen är en vardaglig nödvändighet, spelade rekordnoteringen definitivt roll.
Förklaringen till sprängningen av 16-kronorsvallen är dels att råvarupriset på olja stigit, dels att kronan tappat så skandalöst mycket i värde, dels att Socialdemokraterna svikit vallöftet från 2014 att inte förvärra drivmedelsskatterna ytterligare.
Istället fick koalitionspartnern Miljöpartiet sin bilfientliga vilja fram och kunde glädjas åt att riksdagen, trots icke-socialistisk majoritet, släppte igenom den rödgröna regeringens idé om en självgående ökning av skattepålagorna vid pumpen.
Denna modell betyder i praktiken, ganska häpnadsväckande egentligen, att riksdagen frivilligt satt sig ur funktion. Nya beslut av våra valda ombud i det högsta organet för offentlig makt i Sverige har gjorts överflödiga. Drivmedelsskatterna räknas årligen upp helt automatiskt enligt konsumentprisindex plus två procent, i princip för evigt. På detta vis fördyrades bensinen förra året med 24 öre, detta år med 30 öre till och så kommer det bara att fortsätta.
Konsekvensen blir en ränta-på-räntaeffekt som med tiden bokstavligen gör det till rena rånet att fylla tanken. Redan motsvarar skatten totalt nästan 10 kronor, eller 60 procent, av literpriset.
I Ödeshög bor Betty Malmberg, moderat riksdagsledamot. Hon är inte förtjust över situationen. Indexuppräkningen har hon kallat för ett ”slag mot demokratin” och vill nu ställa finansminister Magdalena Andersson mot väggen för hur drivmedelsskatten drabbar i synnerhet bilberoende människor på landsbygden (Expressen 18/5).
Det är en utmärkt och viktig markering. Ska hela Sverige leva kan inte bilåkandet straffbeskattas in i absurdum.
På landsbygden finns ett jäsande missnöje med, som många uppfattar det, etablissemangets ensidiga urbana fokus vilket bidrar till en accelererande utveckling av växande regionala klyftor.
Känslan av styvmoderlig behandling lär inte minska med drakoniska drivmedelsskatter som ännu ett uttryck av oförståelse för landsortens livsvillkor.
Även i Ödeshög måste man ju kunna transportera sig.