Ökat utrymme för gränsöverskridande samarbete och egna lösningar på den lokala nivån, mindre central detaljstyrning och färre riktade statsbidrag. Så kan kommunerna och landstingen få bättre möjligheter att klara sina skenande välfärdsbudgetar framöver, menar SKL:s ordförande Lena Micko (Corren 21/8).
Hon är en erfaren och verklighetssinnad politisk hantverkare, ofta väl värd att lyssna på, ansatsen är klok. Mycket talar för att välfärdsresurserna skulle användas effektivare om staten tillät mer mångfald och flexibilitet i systemet, om kommuner och landsting enligt subsidiaritetsprincipen gavs friare tyglar.
Men till detta hör även en viktig demokratidimension.
1930 fanns 2532 kommuner i Sverige. Det var följden av kommunreformen 1862, som låg i linje med liberala ideal om att lokalt självbestämmande främjade ett ansvarsfullt medborgarskap och stärkte civilsamhället. Skatteuttaget var modest och gick till konkreta nyttigheter som vägar och skolor, sånt som folk begrep och alla hade påtagligt gemensamt intresse av att förvalta. De valda representanterna vara nära och kända, personer man dagligdags kom i kontakt med på gatan eller hos handlaren runt hörnet.
Efterkrigstidens svällande socialstatsprojekt kastade om rörelseriktningen drastiskt. Ingenjörerna bakom välfärdssystemens utbyggnad krävde rationalisering, likformighet och centralisering. Det kommunala självstyret blev en gummiparagraf som regering och riksdag töjde (och fortsätter att töja) till det yttersta för att driva igenom sina storstilade reformambitioner.
Från 50-talets början till mitten av 70-talet minskade antalet kommuner till blott 277 (idag är de dock något fler, 290). Om konsekvensen av denna utveckling skrev journalisten och författaren Göran Rosenberg i boken ”Medborgaren som försvann” (1993):
”Någonstans på vägen mot det moderna samhället försvann medborgaren. Eller snarare onödiggjordes. Nationens angelägenheter blev en fråga för proffs, experter, organisationer och byråkratier. Demokratin, ansågs det, fungerade bäst ju mindre vanligt folk lade sig i”.
Sviterna brottas vi ännu med.
Det finns således skäl att hörsamma Lena Micko när hon pläderar för att återföra mer makt och inflytande åt kommunerna. Helst i större utsträckning än vad hon själv indikerar och samtidigt kunde vi fundera på om inte kommunernas antal borde bli väsentligt fler igen - både för välfärdens och demokratins skull.
2003 lades en intressant doktorshandling fram vid Uppsala universitet; ”Kommunindelning och demokrati” av Peder Nielsen. Enligt hans forskningsrön var den demokratiskt hälsosammaste kommunen liten till såväl yta som befolkning, organiserad kring en kärna nära medborgarna (precis som var fallet 1930 alltså).
Att detta nödvändigtvis skulle stå i motsättning till god välfärd är sannolikt ett falskt antagande. I små, självstyrande kommuner är kännedomen om behoven bättre, de kan smidigare anpassa resurserna därefter och experimentera med olika lösningar, på egen hand eller i samverkan, för att nå optimalare resultat.
Det torde idag stå tämligen klart att den centraldirigerande staten varit olycklig för vitaliteten i demokratin, olycklig för civilsamhället, olycklig för den offentliga ekonomiska hushållningen.
Slutsats? Small is beautiful!