Skapa bättre ordning i klassrummen. Så löd för några år sedan rekommendationen från Andreas Schleicher, chef för OECD:s jämförande Pisa-mätningar, hur studieresultaten i den svenska skolan skulle ryckas upp. Principiellt är det svårt att invända.
En grundläggande förutsättning för en fungerande undervisning är ett lugnt klassrumsklimat. Ändå har debatten om disciplinproblemen varit en ihållande följetong som inte tycks ta slut.
Från politiskt håll krävs ofta tuffare tag. Det är säkert motiverat, men är fler detaljstyrande regler lösningen? Skollagen är trots allt mycket distinkt som den är.
Paragraferna i lagens kapitel fem, läs dem gärna, ger rektorer och lärare vittgående utrymme att vidta adekvata och omedelbara åtgärder mot ordningsstörningar. Är då skolpersonalen inte tillräcklig medveten om lagens skrivningar, eller för slapphänt gällande disciplinära straff som kvarsittning och omplaceringar?
En färsk undersökning som Skolverket företagit ger en annorlunda, mer nyanserad bild. En överväldigande majoritet av skolledarna är säkra på sina befogenheter. Det finns dock en utbredd skepsis mot att köra den hårda stilen, annat än i akuta situationer.
Istället föredrar rektorerna att fokusera på "att bygga relationer, på samtal, stöd, anpassningar och insatser från elevhälsan". Det ger störst effekt på längre sikt, enligt deras mening. Och vad professionen ute i verksamheten säger bör vi väl lita på.
Men till bilden hör även ett delikat problem, konstaterar Skolverket: "En annan aspekt som rektorerna beskriver är stöd i hur de kan bemöta vårdnadshavare, och vad personalen får göra utan att behöva vara oroliga för att bli anmälda. En rektor skriver att de önskar ett utbildningsmaterial att använda vid föräldramöten, eftersom de upplever att det blir vanligare att vårdnadshavare hotar med att anmäla skolan".
Med andra ord tenderar föräldrarna att undergräva skolans auktoritet i missriktad omsorg om sina barn. Det är allvarligt och föranleder misstanken att skolpersonalen därmed blir mjukare i sina disciplinåtgärder än vad den borde vara.
Unga människor behöver fasta normer i sin fostran och efterlyser det också själva i Skolverkets undersökning: "Intervjuerna med elever ger ett tydligt budskap. De sätter mycket stort värde vid att ha en skola som är präglad av trygghet och studiero... De vill ha vuxna som säger ifrån, som agerar snabbt och konsekvent och vuxna som tar ansvar för att fånga deras erfarenheter".
Förmodligen var det ett fatalt misstag att avskaffa betyget i ordning och uppförande som skedde i samband med sjösättandet av 1969 års läroplan. Ett alternativ kunde åtminstone vara S-förslaget att införa ett ordningskontrakt på varje skola, som klargör att god disciplin i klassrummet är ett ansvar som lärare, föräldrar och elever bär gemensamt.
Den politiska signalen är viktig. Bråk, stök, systematiska sena ankomster, våld och mobbing, är oacceptabla företeelser och får aldrig ursäktas.
I första hand är det emellertid föräldrarnas och skolpersonalens sak att få eleverna att inse det. Ska vi väga in rönen från Skolverkets undersökning borde den vettiga linjen vara mer stränghet - men med förnuft.