Och med den följer en gammal blocköverskridande klassiker: höjd skatt på alkohol och bensin. Politikerna vill ju gärna att vi medborgare både ska konsumera mindre rusdrycker och köra mindre bil, det anses befrämjande för folkhälsan och miljön. Skattehöjningar som dessa är fiffigt skottsäkra också. Den som dristar sig till att protestera kan lätt avfärdas som en suspekt figur, tacksam att insinuant utmåla som populistiskt glad i flaskan och i avgasiga motorer. Tar inget ansvar för nykterheten! Tar inget ansvar för klimatet! Fy på sig, samvetslösa typ!
Så var den debatten åter vunnen (om debatten ens uppstått, sällan vill någon ur oppositionen riskera att hamna i riksdagens skamvrå för subversiva, folkförförande sprit- och bensinvänner).
Men lika enkelt bör vi inte låta regeringen komma undan denna gång. Ty den rödgröna ministären har även låtit meddela höjd inkomstskatt, fler svenskar hamnar över brytpunkten där den statliga skatten slår till, det blir tuffa marginaleffekter. Var tredje heltidsarbetande person i Sverige får mindre än hälften kvar av en löneökning i plånboken när fogden är färdig med håven.
Därmed är finansminister Magdalena Andersson blottad för den intressanta, ständigt svårbesvarade frågan: Om tyngre pålagor på alkohol och bensin anses rätt och riktigt för att motverka konsumtionen av dessa dubiösa produkter, varför är då höjd skatt på arbete, flit och strävsamhet rätt och riktigt?
Alliansregeringen var inte bättre när det gällde ökad beskattning av människor som handlade i Systembolagets monopolbutiker eller tankade bilen vid macken. Men det blåa laget sänkte ändå skatten på arbete. Var finns logiken nu? Är syftet att få folk att såväl dricka mindre, köra bil mindre, som att jobba mindre? Dessutom blir det ännu mindre lockande att utbilda sig (redan idag utmärker sig Sverige som det land där det är mest olönsamt att plugga vidare efter gymnasiet, enligt OECD).
Vad vill denna regering egentligen att vi ska göra? Stanna hemma och skåla i morotsjuice framför TV:n? Okej, slutraljerat. Poängen torde framgå. Det är ingen klok politik att öka skatten på ansträngning, då sker inte lika mycket ansträngning - i alla fall inte beskattningsbar och välståndsbildande sådan. Vilket regeringen säkert vet.
Men de är ju tvingade att hålla sitt stödhjul Vänsterpartiet på gott humör, som tycker ökad skatt på ansträngning är "rättvisa". Därav en budget som pekar mer mot missväxt än tillväxt. Trist.