Personskandaler är sannerligen inget ovanligt inom SD. De är så ymnigt förekommande att partiet måste vara ohotad svensk rekordhållare i grenen. Samtidigt verkar SD hur stryktåligt som helst. Avslöjanden som skulle sänkt andra partiers väljarstöd till botten, blir hos SD knappt en märkbar repa i plåten.
Toleransnivån är annorlunda bland anhängare av etablissemangskritiska och främlingsfientliga populiströrelser, som det ju aldrig funnits anledning att ha några högre tankar om. Deras företrädare gör snarare en poäng av att ogenerat vädja till rakt motsatta känslor i sitt lika grumliga som tyvärr framgångsrika protestbudskap mot den liberala samhällsordningen.
Partier, som inte ens försöker framställa sig som drivna av demokratiskt godhjärtade motiv och humanistiskt oklanderliga ideal, förlorar näppeligen sympatisörer på att uppträda i enlighet med sin oborstade, varudeklarerade natur. Bör vi därför förvånas över att skandaler rinner av SD som partiet vore inlindat i teflon?
Beslutet att blott en vecka före valet till Europaparlamentet brutalt sparka Kristina Winberg från fjärdeplatsen på SD:s EU-lista är milt uttryckt uppseendeväckande. Den utlösande orsaken tycks ha varit att hon larmat partiledningen om att toppkandidaten Peter Lundgren tafsat på en kvinnlig partikollega under en blöt fest, något han också medgett i en Expressenintervju.
Då blir alltså konsekvensen att Winberg förklaras som en illojal smutskastare och bannlyses på stubben, medan Lundgren ges absolution och tillåts segla vidare med Jimmie Åkessons fulla förtroende som ingenting hade hänt. Magstarkt är bara förnamnet.
Agerandet förefaller direkt vettlöst och mer än en hund är säkert begravd i den här bisarra historien. Vore SD ett normalt parti hade taket fallit in och väggarna rämnat.
Men SD är inget normalt parti, vilket nu ännu en gång klart och tydligt illustrerats. Spelar det inträffade någon större roll för en organisation där svarta skandalrubriker är rutin?
Opinionsundersökningarna pekar på att SD väntas fördubbla sitt valresultat och sina mandat i Europaparlamentet jämfört med 2014. Väljarna kan åtminstone inte sväva i tvivelsmål om vad de får av SD: en politik baserad på garanterat ruttna värderingar. Men i SD-kretsar är väl ett sådant påstående en fjäder i hatten, om det kommer från liberalt håll.