Det hettade till när gängkriminaliteten kom på tal under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. "Ni har misslyckats på statens mest fundamentala område", fräste Ulf Kristersson (M) och slog anklagande fast att regeringen "tappat kontrollen över vad som händer i Sverige".
Stefan Löfven (S) blev inte svaret skyldigt, utan röt tillbaka: "Vi ska bura in dessa kriminella en efter en. En stark polis ska samarbeta med en stark socialtjänst och stark skola".
Samtidigt som statsministern och oppositionsledaren spände sina retoriska muskler, hade Linköping vaknat upp till larmet om att en misstänkt sprängladdning placerats utanför polishuset på Brigadgatan.
En stor del av kvartersområdet Garnisonen var avspärrat och Nationella bombskyddet hade fått rycka in - igen. Denna gång visade det sig, som i Tannefors häromdagen, vara ett ofarligt föremål. Men vi har ju alla i Linköping fredagsmorgonens omskakande uppvaknande i färskt minne.
Den enorma explosionen, det kraftigaste sprängattentatet i Sverige på 20 år, lär också sent glömmas. Vid Hamngatan/Ågatan, där detonationen ägde rum, kunde man tro att kriget kommit till stan. Enligt polisen verkar det sannolikt att dådet - ett chockerande samvetslöst sådant - har kopplingar till den kriminella gängmiljön som länge plågat Linköping.
Bakom onsdagens intermezzo tycks ligga ett medvetet försök att skrämma både ordningsmakt och allmänhet, som inte våra nerver hade utstått en ordentlig prövning redan. Lägg Linköping till bara de senaste svarta rubrikerna i veckan om ett skottdrama och två sprängningar i Malmö, samt flera skjutningar på andra håll i landet, och Ulf Kristerssons kritik mot Löfven ter sig befogad.
Den grova våldsbrottsligheten ser knappast ut att ha hejdats, snarare ger nyhetsrapporteringen intrycket att den åter eskalerar. Regeringens hållning i kriminalpolitiken skiljer sig dock i praktiken inte många millimeter från oppositionens. Bland partierna råder bred enighet om hårdare straff, tuffare tag, fler batonger och skarpare insatser.
Men upplever inte vanligt hederligt folk att det ger nöjaktiga resultat, att staten faktiskt misslyckas med sin kärnuppgift att skydda sina medborgares liv, lem och egendom - då är det själva samhällskontraktet som sätts på spel. Frågan blir således: hur många sprängdåd och skjutningar till tål Sverige?