”Då kommer Mor Maria krypande / och hennes ögon är så blå / när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?” Hoola Bandoola Bands mest kända låt är som vanligt rykande aktuell.
Vi antar att Mor Maria en gång litat på politikernas fagra löften om det svenska pensionssystemets förträfflighet. Det har modifierats sedan Socialdemokraternas ATP-reform på 50-talet, men grunddragen består. I korta drag lanserades den kollektivistiska konstruktionen att Mor Maria inte länge behövde bekymra sig för att själv spara till ålderdomen, eftersom staten tog hand om sparandet åt henne. Detta enligt en institutionaliserad kedjebrevsmodell där den som arbetar försörjer den som slutat arbeta, i generation efter generation.
Mor Maria noterar dock senare att många pensionärer ändå inte vilar så tryggt i statens famn, istället klagar de över att kedjebrevspengarna aldrig riktigt vill räcka till.
Mor Maria blir orolig och börjar, trots att höga skatter tar så mycket av hennes arbetsinkomster, sätta undan egna medel. Politikerna förbarmar sig över Mor Maria och lovar henne avdragsrätt för upp till 12 000 kronor årligen om pengarna placeras på ett privat pensionssparkonto. Frid och fröjd, tänker Mor Maria.
Men plötsligt 2014 bestämmer Alliansregeringens finansminister Anders Borg att denna avdragsrätt ska bort. Borg lovar Mor Maria ett bättre alternativ som han har hittat på: Investeringssparkonto, ISK.
Beskattningen är fördelaktigare (särskilt om Mor Maria vill spekulera i aktier och slippa massa deklarationskrångel), bara ett årligt schablonbelopp räknat på statslåneräntan plus en liten procentsats. Pengarna är heller inte bundna som på pensionssparkontot, där dessutom beskattningen sker när sparande slantar betalas ut. I likhet med 1,8 miljoner andra svenskar litar Mor Maria på finansministerns uppmuntrande ord att det nu är ISK som gäller. Men vips! Alliansen och Anders Borg försvinner från makten.
En S/MP-regering gör entré, stödd på ett gammalt kommunistparti (vilket är Alliansens krav för att Stefan Löfven ska få bli statsminister, trots att de borgerliga påstått sig vara benhårda motståndare till vänsterradikaler). Den här regeringen - som i sin officiella retorik säger sig vara speciellt vänliga mot den arbetande klassen - höjer inte bara skatten för Mor Maria när hon jobbar. Den höjer även skatten på hennes ihopsparade ISK-pengar. Först en gång, och så en gång till. Var ska det sluta? Vem kan man lita på? Är det konstigt om Mor Maria känner sig som en levande schackpjäs i politikernas händer?
Hon ska just skriva ett upprört brev till självaste statsministern och fråga vad är det för signaler partisystemet sänder till medborgarna när villkoren ständigt ändras och aldrig ligger fast, varför angrips klassiska dygder som arbete och sparande?
Av en händelse råkar då reklam för Socialdemokraternas Kombilotteri dimpa ner genom Mor Marias brevlåda. Från en färgglad broschyr blickar den nyblivne miljonären Göran upp mot henne, han utropar: ”Jag visste att jag aldrig skulle bli rik genom att jobba ihop pengarna och bestämde mig för att skaffa en lott. Den som inte spelar kan aldrig vinna!”.
Mor Maria suckar, men anser det bra att Socialdemokraterna med detta besked i alla fall är ärliga. Att komma på grön kvist genom eget knegande och gnetande i Sverige ska du glömma. Förlita dig istället på en lott ur regeringspartiets tombola.