Han är S-politiker i Stockholm och oroades när Omar Mustafa för dryga året sedan nominerades till styrelsen i huvudstadens arbetarkommun. Mustafa hade ju arrangerat föreläsningar med ökända antisemiter åt Islamiska förbundets räkning. I SVT den 11/4 berättade Nikolaidis att han varnat valberedningen i Stockholm och partisekreteraren Carin Jämtin. Ingen brydde sig. Mustafa seglade vidare. Vid S-kongressen nyligen blev han invald bland topparna i partistyrelsen.Sannolikt skulle allt varit frid och fröjd även nu, om inte riksmedia låtit saken brisera i offentligheten. Mustafa avfärdade kritiken om sina läskiga talare på Islamiska förbundets konferenser och förklarade sig vara stenhård antirasist. Han ville bara "skapa dialog". Carin Jämtin och Stefan Löfven godtog ursäkterna och hävdade att Mustafa var okej då medlemskapet i S måste betyda att han delade partiets antirasistiska värderingar. Fast därpå kom Islamiska förbundets kvinnosyn fram i ljuset och den rimmade inte med feminismen i S. All tidigare förståelse blåste bort direkt och Mustafa rök.
Mycket kan sägas om denna affär. Men jag noterar främst detta: hade det "bara" handlat om att frikostigt ge plattform åt internationellt beryktade judehatare, och annat som att personligen kräva svenskt flyganfall mot Israel, verkade Mustafa kunnat stanna. Ursäkta, men det gör mig illamående.