Tre år efter ayatolla Khomeinis maktövertagande hävdade Olof Palme i en debattväxling med Gösta Bohman: ”Iran har byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet. Den åsikten delar alla” (TT 17/3 1982). Då hade prästväldet redan hunnit avrätta tusentals människor. Döda kroppar dinglade i Tehrans lyftkranar för att injaga skräck och underkastelse hos befolkningen.
Palmes ord framstår idag som komplett bisarra, endast begripliga i kontexten av den rosenröda revolutionsromantik och naiva syn på Tredje världens ”progressiva” befrielserörelser som präglade debattklimatet under vad Per Ahlmark kallat 68-vänsterns ”galna kvartssekel”.
Nu fanns det verkligen ett betydande, äkta progressivt och liberalt inslag i oppositionen som störtade den USA-allierade shahen av Iran och hans hatade Savak-knektar 1979. Men hoppet om frihet och demokrati krossades snabbt när Khomeini, inte olikt Lenins kommunistiska statskupp i Ryssland 1917, kidnappade revolutionen från folket och införde en brutal islamistisk teokrati.
Val hålls förvisso, dock får det endast röstas på godkända regimlojala kandidater och högsta makten är sedan Khomeinis död 1989 cementerad hos Ali Khamenei. Mullorna har på sista tiden haft stora utrikespolitiska framgångar, icke minst genom interventionen på slaktartyrannen Bashar al-Assads sida i Syrienkriget. Iran har expanderat sitt inflytande i hela regionen och tvingat sin islamistiska ärkerival Saudiarabien på defensiven.
Kärnavtalet med väst, som slöts medan Barack Obama satt i Vita huset, har hävt de hårda sanktionerna mot landet och tillåtit mullorna att fortsätta utveckla nukleär kompetens.
Men utrikesäventyren har kostat, ekonomin är fortsatt usel och inte sedan förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejads fuskval till presidentposten 2009 har regimen varit så skakad av internt folkligt missnöje som nu.
Protester, demonstrationer och åratal av ackumulerad avsky hos invånarna har gjort situationen överraskande explosiv. Eller inte, ty den som känner Iran vet att mullornas styre alltid varit mycket illa tålt bland breda lager.
Det islamistiska förtryckarregementet är i grunden väsensfrämmande för den mångtusenåriga, sofistikerade, stolta persiska kulturnationen. Kanske blir 2018 äntligen det år när prästväldet faller sönder och Iran till sist kan börja bygga upp de demokratiska institutioner som Olof Palme talade om.