Det är 1700-tal, Europas ledande nation är upplysningens och den absoluta monarkins Frankrike. I Paris får en vetenskapsman i kretsen kring Encyklopedin uppdraget att göra en forskningsresa till ett sällsamt land det ryktats om i norr, Thule. Efter en äventyrlig båtresa når han sin destination och börjar, lika plikttroget som alltmer förundrad, sända brevrapporter hem om sina upptäckter.
Invånarna är påfallande långa, men böjda såsom bärande på självpåtagen skuld, och alla skelar konstigt på ena ögat. Att ställa frågor till dem om Thules historia väcker misstrogenhet. Medborgarna är bara intresserade av vad som angår dem själva i ögonblicket. "Är detta ett land utan minne?", frågar sig den franske vetenskaparen förbluffad.
Han besöker en skola där läraren överlägset hävdar att "varje påtvingad kunskap var en kränkning av barnets perspektiv". Att låta ungarna plugga massa vetande vore att riskera deras "kritiska potential". På universitetsnivån sysslas det med genusmedveten fysik i strävan att bryta det rigida vetenskapliga tänkandes hegemoni. Det rimmar nämligen inte med jämställdhetsidealen.
Vidare tycks kulturlivet torftigt, men fransmannen försäkras om att det tvärtom är synnerligen vitalt. Kulturens främsta uppgift är ju att främja folkhälsan och ett ekologiskt hållbart samhälle, samt att tjäna näringslivet. Samtidigt råder en stark religiositet utan spår av Gud, Thule har skyhöga moraliska anspråk och vill frälsa världen med godhet. Den främsta exportvaran är soltorkat samvete - jämte förödande effektiva kanoner (paradoxen med att kränga krigsprodukter förklaras som "ett fredsarbete i militära termer").
Nyfiken på styrelseskicket undersöker forskaren det politiska systemet vilket "präglas av oförsonlig enighet". Kungen i Thule har reducerats till en ceremoniell figur, istället tävlar två partier om makten att från "Styret" diktera nya lagar och skatter som "Tinget" enbart har att godta. I debatten anklagar de bägge partierna rasande varandra för total inkompetens och vilja att driva landet mot ekonomisk och social katastrof.
"Denna fientlighet var så mycket märkligare som de båda partierna sas ha samma program. Så fort det ena partiet kommit på en klok idé skyndade sig det andra fram och satt in den i sitt manifest", noterar fransmannen förvirrat. Han finner åsiktsklimatet kvävande konformistiskt och får slutligen reda på varför Thules invånare skelar så konstigt. De sneglar ständigt efter vad andra tycker!
Vad du just har läst är en sammanfattning av Kjell Espmarks nya roman "Resan till Thule" (Norstedts). Det är en infernaliskt skojig liten bok, retsam satir i klösande Strindbergstradition. Att den skulle handla om något annat än 1700-talets Thule förnekar dock författaren bestämt i romanens efterord. Skönt!
Den genant icke-korrekta misstanken om att samtidens Sverige inte vore den bästa av möjliga världar kan därmed lyckligt avskrivas. Eller hur?