2012 lyckades Sverige - som första land i världen, någonsin - bli ett samhälle totalbefriat från knark. Missade ni den fantastiska nyheten? Jag klandrar er inte.
Det hände förstås aldrig. Men 2002 lovade faktiskt Morgan Johansson (S), då folkhälsominister i Göran Perssons regering, att Sverige skulle vara ett narkotikafritt samhälle inom tio år. Utspelet hade föregåtts av en längre tids successiv skärpning av narkotikapolitiken. Ett avgörande riksdagsbeslut fattades redan 1988 som inte bara kriminaliserade innehav, utan också personligt bruk av narkotika.
Målet om det narkotikafria samhället slogs fast i bred partipolitisk enighet och det praktiska förverkligandet skulle främst ske genom ökad statlig repression. Från 1993 blev maxstraffet för det egna bruket sex månaders fängelse, vilket gav polisen möjlighet att drogtesta alla misstänkta knarkpåverkade personer som ordningsmakten fick ögonen på.
Det var helt i linje med vad den inflytelserike psykiatrikern och marxistiske vänsterradikalen Nils Bejerot (1921-88) förespråkat. Det är hans idéer om nödvändigheten av hårdhänta tvångsmedel och kompromisslös nolltolerans som de senaste decenniernas politik huvudsakligen baserats på. Resultatet?
Enligt EU:s narkotikabyrå EMCDDA har Sverige den efter Estland högsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, femfaldigt värre än medlemsstaternas genomsnitt. Bland festande ungdomar - inte sällan hemmahörande i den välbeställda medelklassen - tenderar narkotika att bli en vanligare och mer acceptabel drog än alkohol.
Samtidigt möts vi nära nog dagligen av rapporter om den våldsamma gängkriminalitetens härjningar med skjutningar och sprängningar. Den extremt lönsamma illegala knarkhandeln är gängens primära drivkraft och det är dessa gäng som Morgan Johansson, numera justitieminister, i början av sommaren lovade att "rycka upp med rötterna".
Under onsdagen lanserade regeringen ännu en handlingsplan för nå det narkotikafria samhället. Det rörde mest fluff som nya undersökningar och utarbetandet av kampstrategier. Det enda konkreta förslaget var att ändra postlagen i syfte att effektivare komma åt misstänkta knarkförsändelser.
Narkotika är tveklöst ett eländigt gissel. Men om den Bejerotinspirerade politikens facit sedan 80-talet varken är en reducerad skadefrekvens, eller en minskad efterfrågan, eller ett stävjande av den knarkdrivna våldsbrottsligheten - då borde det vara hög tid att ändra kurs till något som fungerar bättre.