"En tom taxi stannade framför underhuset och mr Attlee klev ur". Så sade Winston Churchill en gång om labourledaren Clement Attlee – av Churchill även kallad "ett får i fårakläder". Idag skulle den legendariske bulldoggens giftigheter kunna återanvändas som karaktäristik av Theresa May.
Nyvalet som hon utlyste slutade i tomhetens fåraktiga seger. Tories är fortfarande största parti och Theresa May klamrar sig fast vid premiärministerposten, men hennes ställning är kraftigt undergrävd och förtroenderaset är ett faktum.
Den egna majoriteten i parlamentet är borta. De höga opinionssiffrorna, som tycktes garantera ett förintande knockoutslag mot Labour, sjönk i takt med Mays katastrofala snubblande under valrörelsen. Hon föreställde sig en bekväm triumffärd med Brexit och Labours Jeremy Corbyns allmänna omöjlighet i fokus.
Verkligheten serverade en hinderbana som nära nog blev henne övermäktig. Väljarna var måttligt intresserade av att kröna May som Brexitdrottning i en bekräftelse på den redan hållna folkomröstningen om Storbritanniens EU-utträde. Att britterna naturligtvis prioriterade inrikesfrågorna var Tories förbluffande illa beredda på och en riktig mina blev äldreomsorgen.
Förslaget att staten skulle ta inteckningar i pensionärernas bostäder som betalning för deras vård (gemenligen kallad "demensskatt") utlöste en explosion av protester. Tories valarbetare kämpade förgäves med att försvara idén vars impopularitet nästan låg i nivå med Margaret Thatchers ökänt illa tillyxade "polltax". May fick slå till reträtt och att hon sedan gjorde en påfallande blek figur i jämförelse med Corbyn blev heller ingen fjäder i hatten, precis.
Labourledaren är en gammal vänsterytter i stil med amerikanen Bernie Sanders, som Hillary Clinton hade så svårt att hantera i Demokraternas primärval förra våren. Den bataljen fick sin engelska version när Corbyn överraskande som en långt mer folklig, energisk och skicklig utmanare än vad någon, i synnerhet Tories, räknat med.
Vid sidan av den Clintonliknade stela etablissemangsföreträdaren Theresa May framstod Jeremy Corbyn som betydligt genuinare och mänsklig, kolporterterande ett socialistiskt färgat 70-talsbudskap, men uppriktig och ärlig i försäljningen av sina åsikter. Det gick hem i stugorna, även bland motståndarna mötte han respekt, trots den hopplöst antikverade vänsterorienteringen.
May bildar nu regering med stöd av nordirländska DUP och ska ro Brexit i hamn, men premiärministerns försvagade position är som blod i vattnet. Hon har blivit uppenbart sårbar för de maktsugna hajar till intrigmakare som Tories kryllar av. Inte för inte är partiet förebilden för "House of Cards". I det kortare loppet kan Brexitförhandlingarna rädda henne, det skulle dock inte förvåna om det ivrigt skissas planer på en palatskupp.
Att Theresa May skulle leda Tories i nästa parlamentsval kan hon knappast ens tro själv.