Vilka rationella, förnuftsbaserade skäl Socialdemokraterna egentligen har till varför Sverige måste stå utanför Nato är tämligen oklara. Partiets motstånd till ett fullvärdigt medlemskap gör att vi saknar allierade som ger oss bindande försvarsgarantier vid ett krisläge. Det är en rejäl brist.
Tyvärr är det inte längre osannolikt - om det någonsin varit det - att Sverige riskerar att bli inblandat i en militär konfrontation. Ingen vaken människa har undgått att notera de senaste årens stadigt förvärrade säkerhetspolitiska situation.
I Östersjöregionen tvingas vi leva med en notoriskt oberäknelig, stridslysten och västfientlig stormaktsgranne in på knutarna. Den ryska björnen vässar inte bara aggressivt sina klor, utan är även skrämmande villig att använda dem - och därtill allt skickligare och mer sofistikerat.
Rysslands krigsförmåga, taktik och strategi, har utvecklats markant från det relativt klumpiga överfallet på Georgien 2008 till ockupationen av Krim 2014 med plötsligt uppdykande elitsoldater i omärkta uniformer och det därpå följande kriget mot Ukraina. I Syrien har ryssarna som bundsförvant till slaktaren Bashar al-Assad fortsatt att slipa på sin kapacitet.
Under den gångna mandatperioden har S/MP-regeringen försökt förbättra Sveriges utsatta position genom ett intimare samarbete med USA som ersättning för icke-medlemskapet i Nato.
Det kunde nog kännas skapligt betryggande så länge Barack Obama fanns i Vita huset. ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”, förkunnade Obamas vicepresident Joe Biden kompromisslöst när han besökte Sverige sommaren 2016.
Bara några månader senare valdes den isolationistiske Putinbeundraren Donald Trump till ny president. Med honom har hela världsordningen som byggts upp efter andra världskriget hamnat i allvarlig gungning.
Åtminstone hade Trump en vettig försvarsminister, James Mattis, som lovade att stå fast vid Sveriges och andra demokratiers sida. Men nyligen begärande han avsked och försvann i protest mot Trumps katastrofala utrikespolitik. Vad är USA att hålla i handen nu?
För att göra ont värre liknar vårt eget försvar blott en papperstiger, oförmöget att ensamt möta och avvärja en kvalificerad, vältränad och härdad motståndare. Politiskt gick det snabbt att nedrusta efter kalla kriget, trögare går det att återta förlorad styrka och substantiellt öka försvarsbudgeten igen.
I söndags meddelade arméchefen Karl Engelbrektson symptomatiskt att målet om att Sverige ska ha två fungerande brigader till 2020 inte kan genomföras. Orsaken är den gamla vanliga: resurser saknas.
Idag har vi endast en funktionsduglig mekaniserad brigad om 4500 man. I december annonserade försvarsberedningen att en bred samsyn fanns om att armén senast 2025 skulle ha tre sådana brigader - placerade i Skaraborg, Norrland och Skåne (därutöver en kvarstående stridsgrupp på Gotland och tillförandet av en infanterienhet för att värna Stockholmsområdet).
Men utan erforderliga anslag stannar givetvis alltsammans vid en verklighetsfrånvänd dröm.
Vilken signal sänder det till omvärlden om allianslösa Sverige, inte ens i tryckande orostider, är berett att prioritera pengar till ett någorlunda respektingivande skydd av sitt territorium och sin nationella integritet?