Uttrycket "kommer som ett brev på posten" går väl knappast att använda längre. I alla fall inte i sin ursprungliga betydelse, som återspeglade förtroendet för det gamla Postverkets leveranssäkerhet. Det var en myndighet som grundades av gamle Axel Oxenstierna, den svenska statsmaktens organisatoriska geni. Och Oxenstierna skojade man inte med.
Det var en herre som krävde ordning, reda och effektivitet. På hans dagar, vi pratar 1600-talet, må det varit postiljoner som fick rida till häst längs leriga vägar genom mörka skogar och slåss med värja mot överfallande stråtrövare. Men posten skulle fram, och posten skulle vara framme i tid. Basta!
Det var då det. Postverket finns ej mer, det blev bolagiserat 1994 och decenniet senare uppstod Postnord (till 60 procent ägt av svenska staten). Som det käckt förkunnas på koncernens hemsida: "I en tid av globalisering ökar behovet av gränsöverskridande kommunikations- och logistiklösningar. Därför gick svenska Posten och Post Danmark samman 2009 för att möta de nya utmaningarna".
Hur framgångsrikt Postnord lyckats möta dessa nya utmaningar indikeras av att det numera är svårt att säga "kommer som ett brev på posten" utan att det uppfattas som ett ironiskt skämt. Det var inte bättre förr, men det är definitivt sämre med postgången nu.
Förvisso skickas det färre brev i vår digitaliserade värld. Men nog är det en klen ursäkt för att inte tillfredställande kunna leverera de fysiska försändelser som fortfarande läggs på lådan.
I onsdagens Corren berättades om Linköpingsbon Gunill Stromkvist som fick ett julpaket med posten från USA. Det anlände en månad försenat. Med innehållet förstört. Likt Pontius Pilatus tvår dock Postnord sina händer och flyr ansvaret för uselt utfört uppdrag. Att ersätta kunden? Glöm det.
Gunill Stromkvist är långt ifrån ensam om denna trista erfarenhet.
Klagomålen har tilltagit lavinartat över Postnords utmanande sätt att sköta sitt fögderi med brev som försvinner, försenas, fellevereras eller kommer fram i trasigt skick. Post- och telestyrelsen meddelade i höstas att det aldrig varit så massivt missnöje med posten som under 2016.
Den 11 oktober begärde näringsminister Mikael Damberg "ägarsamtal" med Postnords VD Håkan Ericsson och styrelseordförande Jens Moberg. Efteråt förklarade statsrådet att Postnord fått sex månader att skärpa sig på. Håkan Ericsson å sin sida lovade att införa något som han kallade "Postnord lyssnar", detta i syfte att "jobba mera lokalt" för att "fånga upp synpunkter" från kunderna.
Nu är vi inne i februari. Ska vi döma utifrån vad Gunill Stromkvist varit med om, går det varken särskilt bra med lyssnandet eller skärpningen. Fast varför förvånas?
Om människorna som rattar staten inte ens kan sköta dess existentiella grunduppgifter som försvar och polis, vem kan då begära att statens makthavare ska kunna garantera medborgarna en tillförlitlig post? Men konstigt nog gick det ju på 1600-talet. Axel Oxenstiernas postiljoner - kom tillbaka!
Allvarligt talat, så här kan vi inte ha det. En fungerande post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur. Alltså, fixa det som måste fixas innan förtroendet helt rasat ner i källaren.