Som vi alla har i färskt minne ställdes frågan nyligen av den frispråkige näringslivsprofilen Leif Östling, då han av statstelevisionen ställdes mot väggen för sin skatteplanering.
Östling hade som bekant tjänat mycket kosing i privat verksamhet och utomlands skyddat sitt kapital från den svenske fogdens långa fingrar. Upplägget var lagligt, men ändå moraliskt stötande och förkastligt tyckte många - i synnerhet politikerkårens representanter, blåa som röda.
Finansminister Magdalena Andersson (S) menade att det Östling gjort var ”farligt för våra samhällen” och att det undergrävde tilliten till systemet bland vanliga skattebetalare. Hon gav även klart besked på Östlings fråga: ”Man får bland annat skola, försvar, polis, pension”.
Sant, även om medborgarna inte direkt har anledning att hoppa jämfota av glädje över hur förträffligt deras pengar förvaltas just inom dessa områden (vilket snarast understryker Östlings poäng i sammanhanget). Men till detta får också skattebetalarna förmånen att försörja en lång rad av Magdalena Anderssons kollegor efter avslutat värv i politiken.
Exempelvis Roger Mogert, tidigare borgarråd (S) i Stockholm, som förra månaden lämnade alla sina uppdrag efter anklagelser om mansgrisigt beteende mot kvinnor - något han erkänt sig skyldig till. Mogert behöver dock inte gråta hela vägen till arbetsförmedlingen, om han ens har planer på att gå dit i brådrasket. Med en fallskärm på 4,8 miljoner skattekronor kan Mogert unna sig att vila ut i hängmattan ett tag.
Kanske gör riksdagens talman Urban Ahlin (S) honom sällskap efter valet? Ahlin beskylls också för sexuella trakasserier, men nekar bestämt till detta. I vilket fall tänker han inte kandidera på nytt 2018 och får som avgångsförmån minst 6 miljoner skattekronor i guldkantat tack från riksdagen.
Den toppolitiker som vill maximera sitt bankkonto rejält kan ta lärdom av Fredrik Reinfeldt (M), mannen som dundrade mot bidrag och sjöng arbetslinjens lov så länge han var statsminister. Han hade dock personligen inga skrupler mot kreativt bidragstrixande när han ställde sig till arbetsmarknadens förfogande.
Japp, Reinfeldt började jobba flitigt i eget bolag - där han lät miljoninkomsterna fiffigt stanna. Det gjorde nämligen att han kunde utnyttja rätten att samtidigt plocka ut fullt avgångsvederlag på skattebetalarnas bekostnad.
Detta är Reinfeldt inte ensam om. Tidigare statsministern Göran Persson (S) har skott sig på samma sätt, liksom Carl Bildt (M). Deras agerande bröt inte mot regelverket. Fast särskilt iögonfallande snövitt moraliskt kan väl det inte påstås vara.
Så låt oss gärna tala om vikten av att höga herrar i samhället bör uppträda förebildligt, och låt oss gärna tala om vikten av att värna tilliten till systemet.
Är det då rimligt att politiskt predika för det arbetande folket att jobba hårt och betala skyhöga skatter i solidaritetens namn, när offentliga makthavare som ovan gett sig själva villkor som påminner om forna tiders snyltande bördsaristokrati?
Förvisso ska inte Mogert, Ahlin & Co behöva löpa risken att omedelbart ställas på bar backe när partikarriären är över. Men att de kan gå hem och utan att lyfta ett finger bli garanterade mångmiljonärer...
Hur försvarbart är det i jämförelse med ”samhällsfaran” Leif Östling, Magdalena Andersson?