Håller ni inte med mig? Löfven står ohotad som herre på täppan, trots att den regering han leder är den svagaste sedan Ola Ullsten försökte ratta Sverige ett olycksaligt år på 70-talet. Ingen behärskar idag minoritetskonstens styre som Löfven. Det är som tyngdlagen knappt angår hans V-stödda S/MP-ministär. Gång på gång lyckas han parera oppositionsmajoriteten i riksdagen. Löfven påminner om Björn Borg som kunde ligga under med till synes hopplösa setsiffror och ändå vända matchen.
Vi såg det redan hösten 2014. Sicket raffel! Löfven förlorade sin första budgetomröstning och vilken statsminister kan sitta kvar efter en sådan stjärnsmäll? Löfven! Han kontrade iskallt med hot om nyval och Alliansen säckade ihop psykologiskt - ja, fullkomligt lät sig blåsas av banan. Borgerligheten har inte hämtat sig än, men fick en formidabel publikfriande chans på smash och setvinst när IT-skandalen på Transportstyrelsen briserade. Oj, oj. Där tycktes sannerligen Löfven hamnat ordentligt på defensiven.
Pinsamma avslöjanden kom som på rullande band om hur regeringen slarvat med den nationella säkerheten. Alliansen ryckte upp sig, sprang fram från baslinjen för att sopa hem den givna poängen, vi höll alla andan - detta skulle väl inte Löfven rimligen kunna klara? Han var rejält pressad och planen låg öppen. Men! Vad händer? Alliansen snubblar, slår en snedträff i nät och faller!
Åter har mirakelgrabben Stefan Löfven kommit ut på topp. Inte illa för en kille som helt otränad kastats in i politikens elitdivision. Allvarligt talat. Även jag skulle kunna vinna Wimbledon - om det enda motståndet jag mötte var från småknattar utan bollsinne som spelade med träracketar. Mer imponerande än så är egentligen inte Löfven som champion.
Han har blivit mästare praktiskt taget på walk over därför att oppositionen är direkt tragikomiskt valhänt, vilsen, slapp och skotträdd. Genomklappningen med misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist är blott alltför symptomatisk. En episk stilstudie i klanteri och uselt fotarbete. Alliansen har sänkt sin trovärdighet som regeringsalternativ i Marianergraven.
Med ett år kvar till valet, hur ska man hämta sig från detta praktfiasko? Vid det här laget skulle det nog krävas att en bolltrollare i John McEnroes klass uppenbarar sig i Ulf Kristerssons gestalt som ny M-ledare. Om ens det räcker för att övertyga väljarna.