Genomslaget för uppropet #metoo har varit massivt, milt uttryckt. Det är som en tryckkokare exploderat och gett den svenska självbilden en rejäl törn. Vi som gärna slår oss för bröstet och påstår oss leva i det kanske mest jämställda landet i världen. All denna lagstiftning som syftar till rättvisa mellan könen, alla dessa tjusiga jämställdhetsplaner i företag och organisationer, predikningarna i oändlighet om genusmedvetenhet, ordandet från vänster till höger om feminism.
Vad har den politiken, bedövande i sin enighet, egentligen åstadkommit? Under ytan i samhället är det som grottbjörnens folk ännu drar fram, opåverkat stenåldersmässigt. Någon annan slutsats är faktiskt svår att landa i efter den veritabla tsunamin av vittnesmål, främst från kvinnor men även från män, om en tillvaro där hela skalan av sexuella trakasserier är mer eller mindre vardagligt förekommande.
Det som nu blottats är djupt allvarligt och mycket upprörande. Men när det stormar på sociala medier och känslorna svallar, är det även viktigt med sans och balans i hur problemet ska angripas.
Att regeringen vill visa handlingskraft är naturligt och begripligt. Under intryck av #metoo-kampanjen har jämställdhetsminister Åsa Regnér lovat att ett skarpt förslag om en samtyckeslag ska presenteras innan årsskiftet.
Frågan är dock vad en sådan lag, som stipulerar frivillighet vid alla former av sexuellt umgänge, betyder i praktiken. Den stora stötesten är att i domstol verkligen kunna bevisa att något otillbörligt skett i en intim situation, där varje moment måste kartläggas efteråt av polis och åklagare.
Ofta är det tyvärr bara målsägarens ord står mot den anklagades. Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, är nyktert kritisk och varnar för ett lagstiftande i panik: "Vi kan inte sänka beviskraven och gå mot ett gatans parlament" (SvD 24/10).
Å andra sidan skulle lagen kunna ha ett angeläget signalvärde. Emellertid är risken för ett besvikelsens slag i luften överhängande och att staten enbart demonstrerar sin handfallenhet i att med lagparagrafer försöka reglera något så intrikat som mellanmänskliga relationer. Vad #metoo i grunden är ett symptom på, är ett haveri i normbildningen.
Ansvaret för att behandla varandra med respekt, att uppföra sig vettigt och anständigt, att ha hygglig inre moralisk kompass, vilar till syvende och sist på oss själva och måste inskärpas redan i tidig ålder.
Det är det enkla och komplexa svaret.