Inför valet kommer frågan om lag och ordning utan tvivel vara ett hett debattämne i den partipolitiska maktkampen. Kriminaliteten fräter hårdare på samhällsgemenskapen och den medborgerliga tilliten. Vanligt hederligt folk känner en djupare oro för säkerheten på gator och torg, särskilt i socialt utsatta bostadsområden där våldsmonopolet praktiskt taget är brutet.
I grunden är det ett symptom på att statens kärnuppgifter missköts, nonchalerats eller lågprioriterats av dem som burit ansvaret men slumrat vid ratten. Nu, när den allt bistrare verkligheten kräver uppryckning, är det annat ljud i skällan.
Både den yttre och inre hotbilden har ju påtagligt mörknat. Från vänster till höger märks ett ökat intresse för såväl det nästintill nedlagda militära försvaret som det dysfunktionella polisväsendet.
Det är bra, men det gäller att vara en kritisk konsument på den politiska marknadsplatsen när partierna saluför strängare straff och mer skattepengar till polisen. Blott sådan retorik är oseriös, om inte det samtidigt ges förslag på hur den polisiära organisationen bör reformeras. Nej, det räcker inte med billigt snack om att sparka rikspolischefen Dan Eliasson (vilket i och för sig vore välkommet).
Ska brottsligheten stävjas på allvar, måste det gås till botten med systemfelen som gjort att vi fått en skandalöst ineffektiv och dåligt ledd poliskår, som i åratal bara kommit längre och längre bort från medborgarna. Detta är grundligt belagt av den internationellt välrenommerade polisforskaren Stefan Holgersson. Läs honom!
Läs gärna också journalisten Hanne Kjöllers skakande bok ”En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån” (2016), en svidande vidräkning med den unkna kulturen på en av våra viktigaste myndigheter. Framför allt - insistera på att dom som söker vårt förtroende till politiska uppdrag läst och förstått. Annars kan det hojtas om straffskärpningar och större penningpåsar tills alla är blåa i ansiktet - det hjälper föga om polisorganisationen fortsätter att vara kroniskt kass och resistent mot konstruktiv kritik (vilket icke minst Stefan Holgersson fått erfara).
Ett avgörande misstag har mer än 50 år på nacken och det var när hela polisväsendet förstatligades 1965. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i vardaglig, nära kontakt med lokalsamhället.
Äldre svenskar minns nog den respektingivande fotpatrullerande kvarterspolisen som hade koll på buset och var garant för ordningen i grannskapet. Han blev offer för centraliseringsvågen och försvann. Staten försökte senare kompensera med närpoliser. De försvann också. Uniformerad fotpatrullering ger bevisat goda resultat i brottsfrekventa områden. Sånt ägnas idag ingen tid.
Polisen har aldrig haft så mycket pengar - och aldrig löst så få brott, om man synar den ofriserade statistiken (enligt polisens kreativa sätt att bokföra är exempelvis mordet på Olof Palme uppklarat!).
När staten fallerat, är bollen tillbaka hos kommunerna. I Linköping vill den styrande koalitionen (S, MP, L) anställa trygghetsväktare i stadsdelar som Ryd och Skäggetorp. ”Människor upplever inte trygghet och därför ser vi att vi måste stärka upp där”, säger kommunalrådet Kristina Edlund (Corren 1/11). Initiativet är utmärkt och riktigt, dock trist att det blivit nödvändigt.