Det följde inte så få indignerade inlägg på sociala medier efter tisdagens besked. Samtliga fem män som misstänktes för den medialt uppmärksammade gruppvåldtäkten mot en kvinna i Fittja friades av tingsrätten. Att det finns starka skäl för upprördhet står bortom tvivel.
Det skjuter dock långt över målet att klandra domstol och lagstiftning. Omständigheterna i fallet tycks graverande, men var det ett grovt och våldsamt övergrepp som kvinnan hävdar? Eller var det, som männen hävdar, fråga om frivilligt sexuellt umgänge i utbyte mot narkotika? Det hade möjligen polisens utredning kunnat ge svar på.
Tingsrätten konstaterar emellertid att materialet lämnat åtskilligt övrigt att önska. Det är som de olycksaliga konstaplarna Kling och Klang varit framme igen. Eller som Hans Holmér återuppstått och tagit kommandot. Kritiken mot slarvet, nonchalansen och segdragenheten i den polisiära undersökningen är från tingsrättens sida närmast förintande.
Man kan inte låta bli att undra om kvinnans socialt utsatta situation som missbrukare spelat roll för polisens uppenbarligt låga ambitionsnivå. Med det skraltiga faktaunderlag som domstolen fick på sitt bord blev utgången som den blev.
Sexuella övergrepp är allvarliga brott och ett djupt oroande samhällsproblem. Bara i Linköping har antalet anmälda våldtäkter ökat markant sista året. Men vad hjälper ropen på hårdare straff eller regeringens aviserade samtyckeslag om inte polisen agerar professionellt? Beviskraven ska vara höga även när det gäller misstänkta sexualbrott. Hur skallet än lyder från gatans parlament måste principen att hellre fria än fälla kvarstå, allt annat vore katastrofalt för rättssäkerheten.
Men då måste det också gå att lita polisen, och är något klart bevisat i Fittjafallet så är det denna myndighets skandalartade svek. Det måste få konsekvenser.