Det har varit en tämligen försurad mandatperiod, med en klen regering och en ännu klenare opposition. Inte ens ett år återstår till valet, vilket normalt betyder att skyttegravarna brukar grävas djupare.
Mot den bakgrunden är det ganska remarkabelt att riksdagspartierna - minus ytterkantspopulisterna SD och V - ändå lyckats nå samförstånd i en så känslig fråga som om pensionerna.
Det hör till den svenska parlamentarismens historiska styrka att, med Ingmar Bergmans ord, kunna mala fram riktiga gråa och tråkiga kompromisser. I dessa tider av förödande politisk trumpifiering är det djupt tillfredsställande att konstatera att den blocköverskridande förmågan fortfarande finns.
Förra veckans uppgörelse mellan de borgerliga partierna och S/MP-regeringen är därför värd en applåd. Främst på grund av hoppet som väcks om att det blåa och röda laget kanske börjar mogna till att hantera det besvärliga allmänpolitiska läget på ett konstruktivare sätt när röken skingras efter valrörelsen 2018. Trots högkonjunkturen har det ur stukturellt reformperspektiv varit fyra förlorade år.
I sak är pensionsöverenskommelsen inte mycket att säga om. Ska det nuvarande systemet hålla ekonomiskt, är det nödvändigt att arbeta mer när medellivslängden ökar och folkhälsan förbättras. Gratisluncher existerar varken på äldrehemmet eller någon annanstans, således är beslutet om att höja pensionsåldern grått, tråkigt och rätt.
Men därmed borde ingalunda debatten avslutas. Fanns det någon ruter i borgerligheten vore det angeläget att på längre sikt bilda opinion för en större omläggning av pensionssystemet. Dagens modell bygger i huvudsak på statlig kollektivisering och centralistisk fördelning, där den generation som jobbar måste försörja den generation som inte gör det.
Ett ekonomiskt robustare alternativ än denna kedjebrevskonstruktion skulle vara ett pensionssystem helt baserat på individuell fondering, kombinerat med ett skatteupplägg som aktivt gynnar enskilt sparande.
Dina ihoparbetade pengar tillhör dig och stannar bokstavligen hos dig, helst förvaltade i en hyggligt värdebeständig valuta också (forna tiders guldmyntfot var faktiskt inte så dum). Den politiska sektorn förbjuds att fingra på kapitalet och får ej dribbla med fastställda regler.
Makten över pensionsvillkoren förskjuts från staten och partierna till medborgaren i civilsamhället. Hade inte det känts både tryggare och friare?