Förra gången vi hade partivälde i Sverige slutade det med en statskupp. Den 19 augusti 1772, på lördag 245 år sedan, grep Gustaf III makten och införde sin upplysta despoti. Den epok som från Karl XII:s död 1718 gått till historien som frihetstiden var över. Lättnaden i landet torde varit betydande.
Två partibildningar - hattar och mössor - hade i riksdagen konkurrerat om styret. På flera sätt ett mycket lovande experiment i parlamentarism och konstitutionell monarki. Tyvärr urartade alltsammans i oförsonlighet, söndring, ansvarslöshet och korruption. Stockholm kom att likna en politisk spelhåla.
Därefter betraktades länge partiväsen med oblida ögon. Under 1800-talet ansågs partier som något onaturligt och omoraliskt, grälsjuka särintressen utan hänsyn till det allmänna bästa.
Demokratin växte fram genom pressen och sedan när liberala och socialistiska krafter organiserade sig i utmaning mot den konservativa överhetsstaten. Vid förra sekelskiftet var det tydligt att en ny frihetstid randades, men framburen av ett folkrörelseförankrat, disciplinerat partiväsende utan jämförelse med 1700-talets dysfunktionella hatt- och mössvariant.
Högern ville dock inte följa liberaler och socialdemokrater i spåren, den principiella oviljan mot partier kvarstod. Och bara tanken att underkasta sig partipiskans konformism? Nej tack! Men i tvånget att effektivare möta vänstern beslöt man 1904 att forma en lösare organisation, inget egentligt parti, mer en sammanslutning för likasinnade personer att mobilisera vid valen. Entré: Allmänna valmansförbundet, föregångaren till våra dagars Moderaterna.
1900-talet var partiväsendets gyllene era, de fria staternas liv, det obestridda systemet för offentligt demokratiskt maktutövande. Numera finns dock klara tecken på ålderskris. Partiernas medlemskår dunstar bort. Interndemokratin ger vika för hårdare toppstyrning. Verksamheten finansieras främst med skattemedel, vilket gör att partierna och staten i praktiken smält ihop. Reella skillnader i åsikter och ideologiska uppfattningar klingar av, vilket maskeras med uppskruvad hätskhet i tonläge. Taktikspelet mellan partierna om maktens köttgrytor tycks viktigare än vad de faktiskt vill använda makten till. Bland väljarna märks en känsla av alienation, allt färre identifierar sig med något parti överhuvudtaget. Och så vidare.
Förnimmer vi måhända vindar från hattarnas och mössornas nedgångstid? Ett nytt 1772 lär knappast ske, däremot kan vi närma oss brytningen till en annan och frihetligare form av folkstyre. Minns att demokratin är både större och äldre än partierna.
Möjligen blir framtiden att politikens arena begränsas till förmån för en mer decentraliserad stat och ett starkt civilsamhälle där frivilliga överenskommelser är normerande. I övrigt är väl Allmänna valmansförbundet ingen dålig idé att damma av?