Demokrati betyder folkstyre. I Sverige sker detta genom att folket delegerar styret till valda ombud från politiska partier. Det kallas representativ demokrati. Men det traditionella partiväsendet som etablerades kring förra sekelskiftet har sett bättre dagar och gått in en fas av förstelning.
Allt färre svenskar känner identifikation som anhängare till något parti. En ytterst ringa andel av befolkningen bär partibok. De två senaste decennierna har partiernas medlemskår mer än halverats. Men något trängande behov av medlemmar, deras föreningsavgifter och ideella engagemang finns knappast längre. Partiväsendet har passerat stadiet som en folkrörelsebaserad utväxt av civilsamhället och istället transformerats till en tämligen sluten, professionaliserad gren av den offentliga apparaten.
"Follow the money", som den klassiska repliken lyder i Watergatefilmen "Alla presidentens män". Hur hålls partimaskineriet numera igång? Det huvudsakliga drivmedlet är frikostigt egenbeviljade skattebidrag. Totalt runt 1,2 miljarder kronor varje år. Ett sånt kraftig beroende av skattepengar till aktivism och försörjning av funktionärer är demokratiskt olyckligt.
Dels riskerar partierna bli mindre av medborgarnas tjänare och mer av systemets väktare. Dels får det offentliga stödet i praktiken en konserverande effekt på den ålderstigna partistrukturen, vilket i sin tur hotar att förstärka rådande tendens av folklig alienation. Om partierna fråntas skatteguldet och tvingas leva självständigt?
Det skulle sannolikt medföra ett välbehövligt moderniserande förändringstryck i det politiska landskapet som ger den representativa demokratin nytt friskt blod. Därför finns det skäl att välkomna och uppmuntra partier som - trots allt - gör ansträngningar att åtminstone delvis försöka stå på egna ben. Bara det sker i schyssta former, öppet redovisade inför väljarna.
Centern bör exempelvis applåderas som det riksdagsparti med den högsta graden av egenfinansiering, motsvarande 64 procent av intäkterna (enligt Dagens Samhälles undersökning 29/7). Vid försäljningen 2005 av Centertidningar AB kammade partiet hem 1,8 miljarder kronor. Pengarna placerades i förvaltningsbolaget Randelllo som årligen ger en rejäl mångmiljonutdelning. Där har man en utmärkt grund till att med tiden bygga bort sitt bidragsberoende.
Övriga partier ligger i lä. Men efter Centern är Socialdemokraterna näst bäst med en egen finansieringsgrad på 39 procent (att jämföra med Liberalerna och Kristdemokraterna knappt ens försöker, bägge är i princip helt fjättrade vid skattekranarna). Socialdemokraterna har bland annat sitt Kombilotteri som man de senaste tio åren tjänat över 500 miljoner kronor på. Det tyder på utmärkt initiativförmåga.
Tyvärr har S dragit skam över sig genom att spela fult. Som DN avslöjat (5/9) har partiet sålt lotter på kredit till utsatta människor med ekonomiska problem och skickat Kronofogden på tusentals personer som inte kunnat betala. Man har tillskansat sig särskilda privilegier i lotterilagstiftningen, hängett sig åt oetisk marknadsföring och mörkat vem som Kombispelens kunder gynnar.
Sådant ruffel är naturligtvis förkastligt, i synnerhet när det gäller ett regeringsparti som gör anspråk på att vara solidariskt och samhällsbärande. Men å andra sidan ger ju skandalen väljarna en tydligare bild om hur värderingarna i den officiella S-retoriken står sig i förhållande till verkligheten. Också en vinst.