”Lärjunge skall infinna sig i skolan på bestämd tid, ren och snygg, samt medhava böcker och annat som för undervisningen erfordras. Lärjunge åligger: att visa aktning och lydnad mot lärare och lärarinnor, att vara en god kamrat, hjälpsam, vänlig och hövlig, att även utanför skolan uppföra sig skickligt och anständigt.
Svordomar och andra yttringar av råhet i tal och uppförande vare lärjunge förbjudna. Det är lärjunge förbjudet att skriva, rita eller skära å skolbänkar, bord, väggar och andra ytor ävensom på eller i böcker. Allt djurplågeri samt skadegörelse å planteringar, gräsmattor, träd och blommor vare lärjunge likaledes förbjudet”.
Ord och inga visor ur en betygsbok från 1940-talets svenska skola. Inga elever behövde sväva i minsta tvivelsmål om vad som gällde.
På den tiden ansågs fostran i disciplin och gott manér mycket viktigt. Betyg sattes i både ordning och uppförande. Stökiga elever brukade i läroverken varnas tre gånger, sedan sänktes betyget.
Upprepades detta i flera terminer kunde oförbätterliga bråkstakar relegeras, ett numera tydligen okänt men då allmänt fruktat uttryck som betyder avstängning.
Svårartat störiga elever fick alltså inte längre fortsätta härja, utan tvingades - hör och häpna - lämna den aktuella skolan som de förstört undervisningsmiljön i.
Under det radikala 60-talet blåste dock nya, progressiva reformvindar. Med olycksaligt brett partipolitiskt stöd inledde Socialdemokraterna en revolutionerande omstöpning av hela utbildningsväsendet.
I jämlikhetens heliga namn infördes enhetsskolan, den traditionella studentexamen försvann - liksom betygen i ordning och uppförande (en konsekvens av 1969 års läroplan).
Arvet av dessa och andra politiska modereformer som därefter följde på 70- och 80-talen (exempelvis slopandet av samtliga betyg i låg- och mellanstadiet) har vi fått betala ett dyrt pris för idag.
Allt var sannerligen inte bättre förr, men åtskilligt är sämre nu. Larmrapporter har duggat tätt om tillståndet i den moderna svenska skolan - präglad av mediokra kunskapsresultat, undergrävd auktoritet i klassrummet, en proletariserad lärarkår, ständiga disciplinproblem och så vidare.
Hur kommer vi ur denna stora oredans epok? Ett angeläget reparerande steg på vägen vore nog att återinföra ordningsbetygen, vilket majoriteten (de borgerliga partierna plus SD) i riksdagens utbildningsutskott igen flaggat för.
Mot bakgrund av rådande situation i skolan borde den motsträviga S/MP-regeringen lyssna på Liberalernas Jan Björlund: ”Det är skolk, det är klotter och skadegörelse, det är ofta ett kränkande språkbruk och beteende. Vi måste komma till rätta med detta” (Ekot 2/4).
Må vara att ordningsbetyg inte är en allena saliggörande patentlösning, men ger en välbehövlig och tydlig kravsignal till unga människor om vikten av disciplinerat, civiliserat uppträdande. Det är nödvändigt för inlärningsprocessen. Det är nödvändigt för skapandet av en lugn, trygg och trivsam skolgång.
Det är nödvändigt för klara klivet ut i arbetslivet och vuxenvärlden. Det är nödvändigt för den mellanmänskliga respekten och fredligt hanterande av konflikter. Det är nödvändigt för demokratin, ty utan stil och ordning överlever inte friheten.