Det har gått trettio år sedan Berlinmurens fall och frihetens triumf över tyranniet. Men nu har den liberala ideologin "tjänat ut" och blivit "obsolet eftersom den kommit i konflikt med den överväldigande befolkningsmajoritetens intressen", enligt vad Vladimir Putin deklarerade i den brittiska tidningen Financial Times i slutet av juni.
Vanligt folk har fått nog av migration, gränsöverskridande rörlighet och mångkultur som det gamla västerländska etablissemanget står för. Reaktionen har manifesterat sig i tidstypiska fenomen som Brexit och Storbritanniens Boris Johnson, USA:s Donald Trump, Ungerns Viktor Orbán, Italiens Matteo Salvini.
"Liberaler kan helt enkelt inte längre diktera någonting för någon som de har försökt göra under de senaste decennierna", hävdade Rysslands härskare - han som själv genom sin armé av nättroll och påverkansagenter livligt underblåst de inskränkta vulgärnationalistiska populiströrelsernas framfart i Europa och Amerika.
Den liberala demokratin är dekadent och slapp, dess verklighetsfrånvända styrande elit förnumstigt mästrande sina alltmer alienerade medborgare som bara ser kaos omkring sig och längtar efter en stadig hand vid statsrodret, fasta normer och traditionella värden. Det är budskapet, det är bilden, som Putin och hans likasinnade vill trumma in. Och inte utan oroväckande resultat, det måste medges.
Liberalismen må vara trängd för närvarande, men det har den varit förr och ger historien någon fingervisning om framtiden är det knappast i de auktoritära alternativens favör.
Det öppna demokratiska samhället är överlägset på att skapa och sprida välstånd, korrigera misstag och övervinna svårigheter. Liberalismens ideal om frihet och jämlikhet svarar på ett oöverträffat sätt mot individens behov av värde och värdighet.
Vad har förtryckarregimerna att erbjuda i jämförelse annat än sitt syrefattigt kvävande klimat, sina krav på kollektiv underkastelse, sin rättslöshet, enfaldiga personkult, statliga lögnpropaganda, korruption och maktfullkomlighet! I Moskva demonstrerar tusentals ryssar mot Putins tjugoåriga maffiavälde. I Hongkong flammar massprotesterna mot Pekingdiktaturens hårdnande grepp.
Orden i författaren, poeten och filosofen Lars Gustafssons stridsskrift "För liberalismen" (1980) har knappast förlorat i aktualitet:
"Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa".
En idé mogen för dödförklaring? Fan tro´t!