Kommunalrådet Jakob Björneke (S) har rätt. Det är olyckligt och motbjudande att ge SD en vågmästarställning i Linköping. Men måste så nödvändigtvis bli fallet om Alliansen står fast vid att bilda ett minoritetsstyre i stadshuset? Tagga ner på alarmismen.
Sannolikheten för att S, V, MP och SD gör gemensam ohelig sak lokalt måste betraktas som ytterligt ringa. Det betyder att Alliansen kan få igenom sin politik utan att sälja bort respektabiliteten och låta det frihetsfientliga järnrörsgänget på den bruna sidan få något inflytande. Det svider naturligtvis för S att hamna offside. Man kan förstå bitterheten.
En robust majoritetskonstellation, med S och M som den stryktåliga basen, hade nyktert sett också varit att föredra i denna turbulenta tid när valörerna prövas. Men Linköping kan ändå berömma sig av en traditionellt god och konstruktiv politisk kultur, som samtliga anständiga partier - i opposition eller vid makten - säkert inser vikten av att vårda även i fortsättningen. Värre är på det nationella planet.
Den nye östgötske talmannen Andreas Norlén står inför en diger uppgift att försöka hitta några vuxna i riksdagsrummet som kan bilda en hållbar regering. Norlén är en allmänt erkänd styv politisk hantverkare. Kompetentare kille på talmansposten är svår att finna.
Men vad hjälper det om partierna han har att tampas med beter sig som vore de shanghajade av obstinata tonåringar på rymmen från högstadiets OBS-klass?
Situationen är fullständigt låst i ett förgrämt bråkande där alla blockerar varandras alternativ och ingen vill ge sig. Övriga världen, i den mån den intresserar sig för lilla Sverige, bör rimligen häpna över detta otippade dokusåpa-drama i mellanmjölkens svala sörgårdsidyll. Vart tog snacket vi tidigare hört om breda lösningar och samförstånd vägen?
Avgrundsdjupa skillnader existerar inte mellan S och Alliansen. Det är fem partier som allihop praktiskt taget befinner sig i det systembevarande mittfältet och i ett tryckt läge egentligen borde kunna enas över en kafferast, om vi ska vara ärliga. Snarare är det prestigen och gamla interna kollektiva lidelser på respektive håll som utgör hindret.
Sverige behöver en fungerande reformregering, inte en lamslagen expeditionsministär. I nationens och folkflertalets intresse: skärp er!