Christian Dahlgren: Oasen i rymdens ensamhet

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill.

Jorduppgång, fotograferad av Apollo 8.

Jorduppgång, fotograferad av Apollo 8.

Foto: NASA

Ledare2019-02-10 17:45
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

I sommar är 50 år sedan den historiska månlandningen med Apollo 11 och Neil Armstrongs berömda kliv på ytan. Redan ett halvår tidigare, i december 1968, hade dock Apollo 8 som första bemannade rymdfarkost besökt den fjärran himlakroppen.

Utan att landa visserligen, Apollo 8:s mål var enbart att runda månen några varv som test inför vad som snart komma skulle. Men denna pionjärfärd blev inte mindre betydelsefull.

Med sina svenska Hasselblad 500 EL-kameror tog astronauterna Bill Anders, Frank Borman och Jim Lovell de första bilderna av jordklotet, sedd utifrån den ödsliga månens horisont. Intrycket var fullständigt överväldigande.

En liten, skör blåvitstrimmig oas i rymdens oändliga, ensamma kalla mörker. Det är vårt hem. En unik, underbar plats. Där finns allt som gör det värt att leva. Där finns allt som gör det möjligt att leva.

En bild kan säga mer än tusen ord, heter det. Varken förr eller senare har det varit så sant.

Kanske blev dessa fotografier det viktigaste resultatet av hela Apolloprogrammet. Som Bill Anders konstaterade: "Trots all träning och alla förberedelser för utforskandet av månen, slutade resan med upptäckten av jorden".

Häromveckan gick "Aniara" upp på biograferna, filmatiseringen av Harry Martinsons dystopiska rymdepos från 1956. I detta verk, ett av den svenska litteraturens odiskutabelt främsta, har jorden skadats svårt av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Med det väldiga transportskeppet Aniara evakueras människor till baser på de ogästvänliga grannplaneterna Mars och Venus, men en olycka inträffar.

Aniara råkar ohjälpligt ur kurs och dess 8000 emigranter fastnar på en hopplös, evighetslång färd mellan solsystemet och stjärnorna i Lyran. Arken blir en sarkofag.

Naturälskaren och humanisten Harry Martinson skrev det existentiella ödesdramat som en förtvivlad varning om vart utvecklingen hotade att ta oss. Det är dags att vi tar den varningen på djupaste allvar. Ty har "Aniara" varit aktuellare än nu?

Det politiska världsläget ter sig allt osäkrare. Massor av desperata människor befinner sig på flykt undan krig, fattigdom och förtryck. Samtidigt pågår en global klimatförändring som - om vi inte lyckas hejda utsläppen av de temperaturhöjande växthusgaserna - riskerar äventyra själva livsbetingelserna på det ömtåliga klot Apollo 8:s besättning fångade i sina kameror.

Det här är vårt enda hem. Vi måste vårda det.