Igår kväll krävde även M-distriktet i Östergötland att Anna Kinberg Batra borde avgå. Var det möjligen sista droppen som fick stridsviljan att rinna ut för henne? När Batra på morgonens presskonferens meddelande sin avgång, sa hon att beslutet tagits just under torsdagskvällen efter en "samlad bedömning". Och något annat alternativ än att kasta in handduken fanns knappast.
Med hälften av länsförbunden i M-landet emot sig - plus ungdomsförbundet - var förtroendeklyftan för djup att överbrygga och uppgiften hopplös att sätta partistyrkorna i stridbart skick till nästa års valrörelse. Att därtill vara en oppositionsledare som bara 6 procent av väljarna, enligt DN/Ipsos senaste mätning, vill ha som statsminister - ja, då är kvittot på det värdelösa läget ett faktum.
Anna Kinberg Batra gjorde det enda rätta. Hon lyckades aldrig övertygande fylla sin roll som partiordförande. Viljan fanns, men ändå var det som om den där extra nerven saknades för att kunna skänka liv och gestaltning åt budskapet. Hon tände inte som debattör och var ofta en plåtig talare.
Värre än så var bristerna att ge partiet en klar orienteringsriktning i en tid som oroligt slits mellan internationalism och nationalism, frihet och trygghet. Hur ska Gösta Bohmans liberalkonservativa idébygge uppdateras för att kunna bära Moderaterna vidare idag? Och vilken maktstrategi ska partiet välja när svensk politik delats i tre block?
Det är en utmaning som nu faller tungt på hennes efterträdare. Vem blir det? Av allt att döma ligger Ulf Kristersson bäst till - om han själv vill axla det icke avundsvärda uppdraget att få styrfart på Moderaterna igen.