Richard Nixons stoltaste stund? Det var när han förlorade presidentvalet 1960. Utgången blev synnerligen jämn. John F Kennedy, motståndaren på Demokraternas sida, vann med hårfin marginal. Av de över 68 miljoner väljare som gått till valurnorna drog Kennedy det lägsta strået med blott drygt 100 000 röster.
Genast började ihärdiga rykten om valfusk florera. Demokraternas partiapparat hade riggat resultatet i avgörande delstater som Illinois och Texas. Sanningshalten i detta är fortfarande oklar, det fanns graverande omständigheter, handfasta bevis har dock aldrig presenterats.
Inom Republikanerna fanns åtskilliga som ilsket anklagade Kennedy för att ha stulit valet. Nixon utsattes för hård press att vägra erkänna sig besegrad och istället kräva omräkning av samtliga röster (en omständlig process som kunnat fördröja installationen av den nye presidenten upp till ett år).
Nixon slog bort allt sånt prat, även om han inte hade några illusioner om Kennedykampanjens fläckfrihet. Omsorgen om nationen vägde tyngre, menade han.
En omräkning skulle utlösa en konstitutionell kris, slita sönder landet inrikespolitiskt, skapa djupa svårläkta sår, samt ohjälpligt skada USA:s ställning som världens ledade och viktigaste demokrati. Nixon föredrog att sikta på comeback i ett annat val (1968 som bekant, då han vann).
Watergateskandalen på 70-talet fick förvisso sedan Nixon att framstå som urtypen för den politiske skurken. Men det är samtidigt betecknande att han hellre avgick - som den förste och hittills ende amerikanske presidenten någonsin - än att ställas inför riksrättsåtal i kongressen och slåss för sin skamfilade heder i Watergatehärvan.
Det handlade inte bara om att Nixon bedömde utsikterna att själv klara skivan som små. Utan även om att han, med en slags parallell till 1960, ville bespara USA den politiska handlingsförlamning som ett utdraget åtalsförfarande mot presidenten skulle medföra.
Vad man än kan säga om Richard Nixon, denne märklige och mångfacetterade shakespearefigur, så var han först och främst en amerikansk patriot som ville sitt land och världen väl, hans högsta önskan var att gå till historien som fredens globale arkitekt och förhindra ett tredje världskrig. Ja, arvet efter honom är kontroversiellt och verkligen inte odelat positivt. Men i avgörande ögonblick satte han de facto USA:s bästa framför sin egen person.
Jämför nu Nixon med den republikan som är årets presidentkandidat: Donald Trump. Hans kampanjslogan är "Make America Great Again". Istället gör han ofelbart allt för att sänka USA i dypölen och kvadda dess anseende.
Länge har Trump, och med ökad frenesi, påstått att hela valsystemet är genomruttet. Myndigheter och journalister är i lömsk maskopi med Demokraterna i syfte att stjäla valet åt Hillary Clinton (som han dessutom lovar att slänga i fängelse). Han uppviglar sina sympatisörer till den grad att många anhängare hotar med revolutionärt våld om Clinton vinner. Som DN:s USA-korrespondent Martin Gelin rapporterat är 8 av 10 Trumpväljare övertygade om alltsammans redan är en fixad match.
Hillary Clinton är ingen ängel, men det som Trump representerar och de stämningar han piskar upp är en naken attack mot den amerikanska demokratins grundvalar. Trump sår medvetet vindar som kan bli en farlig storm, han svartmålar USA som en simpel bananrepublik och struntar totalt i konsekvenserna.
En ovärdigare, mer egotrippad och mot amerikanska frihetstraditioner fientligare figur har aldrig stått på någon av de bägge stora partiernas valsedlar till Vita huset. Endast Gud vet hur följderna av denna brutala cirkus blir, det kommer garanterat dröja innan den hårda polariseringen överbryggats och det politiska livet normaliserats.
Är det konstigt om man börja längta efter Richard Nixon?