I Ryssland kokade missnöjet. Kriget gick uselt, skriande matbrist och social nöd rådde, avskyn mot den korrumperade och autokratiska makteliten tilltog. En demonstration av hungriga kvinnliga arbetare i huvudstaden Petrograd februari 1917 - mars enligt västerländsk tideräkning - tände gnistan till fullskaligt uppror.
Tsar Nikolaj II tvingades abdikera. En provisorisk regering övertog styret och utvecklingen till en liberal demokrati skymtade. Hoppet grusades tyvärr bara några månader senare. Lenin gjorde slut på den nyvunna friheten i en statskupp, slog det ryska folket i bojor långt värre än tsarens och skapade världens första totalitära terrorvälde: Sovjetunionen.
100-årsminnet av februarirevolutionen har i våra dagars Ryssland mötts med påfallande dämpade reaktioner från officiellt håll. Det är inte konstigt om Kreml finner denna omvälvande historiska händelse problematisk att hantera.
Vladimir Putin, själv en produkt av Sovjetsystemet, vill återknyta till supermaktsepoken under kalla kriget då det kärnvapenbestyckade röda imperiet utmanade USA om världsdominansen. Samtidigt bedriver hans regim en reaktionär nationalkonservativ politik med starka drag av nostalgi över det gamla tsardömet.
Det ryska hus som Putin byggt tornar fram som en märklig oxymoron, ett slags skendemokratiskt tsaristiskt Sovjet. I den ekvationen passar februarirevolutionen definitivt inte in. Folkiga resningar mot makten är regimens största skräck.
Vi såg exempel på detta 2012 när omfattande ryska gatudemonstrationer mot Putins valfusk-comeback till presidentposten kvästes med våld och massarresteringar. Samma sak när folket i Ukraina 2013-14 fick nog av sin regerings ryssvänliga politik. Protesterna på Majdantorget i Kiev som blev presidenten Viktor Janukovytjs fall såg Putin som ett hotfullt förebud om sitt eget.
Svaret är allom bekant: ockupation av Krim och lågintensivt krig i östra Ukraina. Det utrikesäventyret, liksom Rysslands intervention i Syrien, fick Putins popularitetssiffror att stiga på hemmaplan.
Men omvärldens sanktioner i kombination med oljeprisraset på världsmarknaden har kvaddat den ryska ekonomin. Vanliga ryssar har fått det kämpigt och med det allt svårare att tåla elitens iögonfallande korrupta lyxliv. Över hela Ryssland har det nu varit massdemonstrationer mot regimen och rop på frihet.
Är det februarirevolutionen 2.0 vi ser början på? Realistiskt sett inte. Än sitter Putin säker i sadeln. Men gissa om Nikolaj II:s öde lär spöka för honom!
Och genom detta utslag av poetisk rättvisa får man väl säga att hundraårsminnet högtidlighålls på ett mycket passande sätt.