Räkna med att borgerligheten gör lag och ordning till en profilerad valfråga 2018. Polisens haveri är övertydligt, generande och mycket oroande. Statistiken talar sitt nattsvarta språk. Samtidigt som brottsanmälningarna ökar, fortsätter polisens förmåga att lösa brotten minska. 2015 var antalet ärenden som redovisades till åklagare 161 505. Samma siffra 2016? 145 365.
Kräftgången i effektivitet går inte att dribbla bort. Ansvaret faller tungt på S/MP-regeringen och dess olyckligsaligt tillsatte rikspolischef Dan Eliasson.
Denna vecka är han kallad till krismöte hos inrikesminister Anders Ygeman (S) för att förklara sig och redovisa hur han tänkt att den långvarigt negativa utvecklingen ska vändas. Lycka till.
Ju närmare valet vi kommer, ju mer belastande blir Eliasson för regeringen. Missnöjet med honom inom kåren är stort, massor av poliser har slutat. Glasklart är att reformeringen av organisationen kapsejsat. Konstigt vore det om inte Ygeman och hans statsrådskompisar svettas. En regering som fallerar i att sköta statens kärnuppgift - att skydda medborgarna från inre och yttre hot - förtjänar inget förtroende. Oppositionen gör helt rätt i att grilla de rödgröna makthavarna. Krafttag är nödvändiga.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra har krävt att Eliasson sparkas. I fredags annonserade Liberalerna att en miljard skattekronor snabbt måste tillföras polisväsendet och att 2500 nya poliser anställs.
Men vänta lite... Har vi inte hört receptet med ökade resurser till polisen förr?
Inför maktskiftesvalet 2006 lovade Alliansen bättre lag och ordning än vad Göran Perssons S-regering hade mäktat med. Ökade resurser skulle det bli. Vilket det blev. 2006 fick polisen 17,2 miljarder kronor. Åtta år senare var siffran 21,1 miljarder. Men trots resurstillskott och fler anställda pekade effektivitetskurvan ohjälpligt nedåt.
Våren innan valet 2014 erkände Folkpartiets dåvarande rättspolitiske talesman Johan Pehrson: ”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”.
Förhoppningen sattes till den jättelika omorganiseringen av polismyndigheten i centralistisk riktning som Alliansen planerade och som sjösattes vid årsskiftet 2015. Fast vid det laget hette inte statsministern längre Fredrik Reinfeldt utan Stefan Löfven. Rikspolischefen Bengt Svenson ansågs förbrukad, missnöjet med honom kokade.
Istället utsågs Dan Eliasson till att implementera polisens omorganisering. Fel man på fel plats? Jovisst, uppenbart.
Men Alliansen hade tidigare själva inga problem med Eliassons ledaregenskaper. Under de borgerliga åren adlades han till chef för de svårskötta myndighetspastoraten Migrationsverket (2007) och Försäkringskassan (2011).
Ännu mera resurser? 2016 fick polisen 21,6 miljarder kronor av nuvarande regering. Ytterligare dryga 2 miljarder kronor har den utlovat för perioden 2017-2020. Nå, när får vi egentligen valuta för pengarna?
Den bittra sanningen är att poliskrisen beror på fundamentala missgrepp i förvaltningspolitiken samt djupa, inneboende systembrister.
Och partierna tycks ha förlorat kontrollen uppe på kommandobryggan. Åtgärder ropas ut till höger och vänster. Rodret lyder inte. Skeppet läcker. Isberget bara växer vid horisontlinjen. SOS?