Det var en gång i Sverige när tecknade serier dömdes ut som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem” (psykiatern Nils Bejerots formulering). Jag minns tydligt barndomens 70-tal när Stålmannen, Fantomen och Kalle Anka ansågs vara kommersiellt, förråande skräp som hotade att skada vår uppfostran och utveckling.
Samma moralpanik slog till när rollspelsvågen drabbade Sverige i mitten av 80-talet. Gravallvarliga experter varnade för att vi ungdomar riskerade att fastna i en sluten, destruktiv fantasivärld.
Att lyssna på flummig reggaemusik var i början också ytterst suspekt, då Bob Marley & Co glorifierade marijuanarökning och därför som ett brev på det forna postverket skulle dra in oss i drogmissbrukets bottenlösa träsk.
Nu har vi fått en kulturminister som är en hängiven diggare av både serier och rollspel, samt har en imponerade samling rastaflätor på huvudet (japp, hon har erkänt att hon i yngre år testat cannabis). Om något torde utnämningen av Miljöpartiets Amanda Lind slutgiltigt bevisa att mitt gamla folkhemskt gråa, sippa och foträta DDR-Sverige är dött och begravet.
Det är väl bara Sverigedemokraterna som drömmer om att vrida tiden åter till detta deras svårartat romantiserade sjunkna, trångsynta och syrefattiga Atlantis. Det är också bara SD som högprioriterar kulturpolitiken, oroande nog.
För dem är erövringen av kulturens kommandohöjder av essentiell betydelse i partiets strävan mot ett nationellt likriktat och homogeniserat Sverige. Övriga partier verkar främst betrakta kulturen som en söndagsrock, alternativt ett instrument för att främja hälsa, jämställdhet, ekonomiskt tillväxt eller något annat välvilligt mål i största allmänhet.
Socialdemokraten Bengt Göransson, den siste kulturministern av intellektuellt format vi hittills haft, sa i en intervju häromåret:
”Kulturpolitik ska vara ett organiserat kaos! Jag förstår inte dagens resonemang om att kultur ska vara så himla nyttig... Kultur ska tvärtom kunna vara både oväntad och oönskad. Det är inte säkert att den som läser böcker blir gladare, tvärtom eftersom böcker problematiserar och visar oss den komplicerade verklighet som vi lever i”.
Jag skulle önska mer av den frisinnade inställningen bland dagens politiker, så långt från SD:s unkna kultursyn man kan komma. Vågar vi hoppas att Amanda Lind är kvinnan av rätta virket?