Sedan 1962 delar den svenska arkitektbranschen ut Kasper Salin-priset till årets bästa nyproducerad byggnad. Vilket verk som får hedersbetygelsen 2017 avslöjas på Arkitekturgalan i Stockholm den 28 november, men det kommer inte att bli Magasinet 1 i Vallastaden.
Detta stramt modernistiska bostadshus i sex våningar är istället nominerat till Kasper Kalkon-priset för årets fulaste byggnad. I motiveringen heter det bland annat: "Betongbrutalism är sedan länge totalt avfärdat som uttrycksform, och att i detta årtusende uppföra ett bostadshus inspirerat av sunkiga parkeringshus från 1970-talet måste vara höjden av fantasilöshet".
Om Linköping får Kasper Kalkon-priset för denna tveksamma bedrift avslöjas händelsevis också veta den 28 november. Inte på Arkitekturgalan dock. Den skämmiga kalkonutmärkelsen är ett påfund av föreningen Arkitekturupproret, som vill väcka opinion mot byggsvängens fallenhet för den typ av skapelser som Vallastadens Magasinet 1 representerar.
Vår uppfattning om smak och stil skiftar naturligtvis. Själv tycker jag att Magasinet 1 är ganska fräck. Men jag har inte svårt att förstå Arkitekturupprorets bevekelsegrunder.
Man är less på fyrkantigheten, lådorna, de räta vinklarnas tyranni - som vore svensk byggnadskonst sedan Stockholmsutställningen 1930 kidnappad av ingenjör Planertz. Det var då modernismen fick sitt genombrott i vårt blågula konungarike och dominansen har hållit i sig till denna dag som är.
De tristaste uttrycken manifesterades i det folkhemska miljonprogrammets "Erlanderkaserner" och ivern att riva äldre stadskärnor till Domusladornas förmån under vulgärfunkisens värsta period på 60- och 70-talet. Att vanliga människor tenderar att vurma för gamla tiders vackra, traditionella byggnader har märkligt nog mött föga gensvar hos dem som dikterar estetiken: arkitektbyråerna, byggherrarna, kommunsektorns politiker och tjänstemän.
I kulturländerna på kontinenten går det utmärkt att projektera hus med tydlig inspiration från förra sekelskiftets klassiska stilideal. Här är det anatema med sådana "pastischer", samtidigt som man fastnat i ett ständigt repriserande av den numera inte direkt purunga modernismen. Det Sven Markelius stod för kan varieras hur många gånger som helst, överallt. Men försök inte andas om Ferdinand Boberg! Då ger etablissemangets smakdomare dig en propp.
Varför denna enögdhet? Att släppa fram mer pluralism, fantasi och skönhet i arkitekturen kan väl inte vara så himla fel.