Den 21 januari 2002 mördades den 26-åriga Fadime Sahindal i Uppsala. Det var ett brutalt dåd, utfört av hennes egen far i kallt blod. Han avlossade två pistolskott mot henne, den ena kulan träffade pannan, den andra käken. Fallet fick stor medial uppmärksamhet och utlöste en intensiv debatt om hedersvåldet.
Fadime Sahindal hade själv försökt väcka medvetenhet om detta hemska fenomen medan hon ännu levde. Bara några månader innan hon sköts ihjäl hade hon vittnat om sina erfarenheter på ett seminarium i riksdagen. Som sjuåring flicka kom Fadime från Turkiet till Sverige med sin kurdiska familj. Den turkiska statens diskriminerande politik mot kurderna är ökänd, men för Fadime blev Sverige ingen fristad. Istället kom familjen att stå för förtrycket.
Manliga släktingar förföljde, hotade och trakasserade henne; de avskydde att hon vägrat bli bortgift med en kusin, hade en svensk pojkvän och anammat en västerländsk livsstil i strid mot traditionen. Dessutom hade hon mage att offentligt berätta om hur hon behandlats.
Fadime ansågs ha vanhedrat hela sin släkt. Det enda sättet att tvätta bort skammen var låta henne sona sina "brott" genom att möta döden, hävdade fadern när greps av polisen strax efter mordet (han dömdes sedan till livstids fängelse).
Fadime Sahindals öde blev en larmklocka. Men ändå inte. På tioårsdagen av mordet 2012 summerade advokat Elisabeth Massi Fritz - specialiserad på hedervåld - samhällets insatser som tragiskt otillräckliga: "Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?" Ett deprimerande facit.
Nu, ytterligare dryga fem år senare, har jämställdhetsminister Åsa Regnér tillsatt en utredning för att kartlägga hedervåldet. Det är ju bra, fast varför så förbluffande senkommet? Som styrkebevis på regeringens helhjärtade (?) engagemang är det heller inte särskilt imponerande. Varför har kraftfullare åtgärder uteblivit mot hedersvåldets förbannelse i detta land där knappt någon politiker eller debattör kan ta till orda i något ämne utan att samtidigt intyga att de är svurna feminister?
Mycket handlar tyvärr om rädslan att trampa snett och riskera anklagelser om att underblåsa rasism, befästa etniska stereotyper, gynna SD. Röster på vänsterhåll har dessutom - om de inte föredragit att tiga i frågan - tenderat att blanda bort korten om hedersvåldet genom att skylla på allmänna patriarkala strukturer (minns Gudrun Schymans beryktade talibantal) och socioekonomisk utsatthet i invandrartäta förortsområden.
Men de facto handlar det om ett medeltidsmässigt klantänkande, en skam- och hederskultur som förvägrar kvinnor individualitet, självständighet och frihet. Förra årets hedersrelaterade skörd var, enligt en färsk uppskattning av Länsstyrelsen i Östergötland, minst tio procent av alla mord i Sverige och en tredjedel av allt våld mot närstående. 2016 släcktes tio kvinnors liv, precis som Fadimes, i hederskulturens namn.
Hur många måste dö 2017?