När Ingrid Dahlberg var VD för Stiftelsen Ingmar Bergman försökte hon ragga privata sponsorpengar till bevarandet av den världsberömde filmskaparens konstnärliga arv. Resultat: noll kronor. ”Det svenska näringslivet verkar ointresserat av kultur. Många som vi pratat med säger dessutom att Bergman inte passar in i deras profil”, suckade hon.
En tragisk iakttagelse av företagssfärens begränsade bildningshorisont, men spelar det någon roll om börsbolagens högdjur skyr det kulturella fältets salonger?
För några år sedan noterade kulturjournalisten Jan Gradvall: ”I Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett nån konst och ingen har nån religion”.
Äldre stammens direktörer var annorlunda, ännu präglade av den klassiska borgerliga fostran som förr var självklar. Till dem hörde Handelsbankens legendariske chef Jan Wallander, som till skillnad från sina konkurrenter aldrig behövde tigga några statliga stödmiljarder när den övriga svenska banksektorn stod på ruinens brant i 90-talets början.
Publicisten Bo Strömstedt skrev: ”Att Svenska Handelsbanken i 80-talets spekulationsyra höll huvudet kallt berodde inte minst på att Jan Wallanders huvud var kallt. Kan det också ha berott på en banktradition där humanistisk läsning, humanistiskt intresse – hos Wallander liksom hans företrädare Tore Browaldh – skapat kunskap och fantasi om den mänskliga natur där också bankaffärer tar sin början?”.
Den som tvivlar på de sköna konsternas betydelse torde ha skäl att fundera ännu ett varv. Om det brister i dagens svenska näringsliv, är heller inte tillståndet inom den nuvarande politikerkåren så värst imponerande. Olof Palme var en briljant retoriker som hämtade mycket av sin inspiration ur litteraturens mästerverk. Samma sak med Göran Persson.
När man hör Stefan Löfven är frågan om han någonsin öppnat en bok.
Det hade dock Fredrik Reinfeldt. Under sin statsministerperiod redovisade han Camilla Läckberg som sin favoritläsning på semestern, vilket i europeiska kulturländer som Frankrike eller Tyskland omedelbart skulle göra honom seriöst ifrågasatt som kvalificerad för högre ämbeten.
För att inte tala om vad konsekvenserna där skulle blivit om en partiledare klappat igenom som KD:s Ebba Busch Thor i torsdagens Aktuellt. Hon förordade en nationell litteraturkanon i skolan, inte minst för nyanlända barns skull. Men avslöjades själv inte kunna identifiera författarna till ”Gösta Berlings saga”, ”Giftas” och ”Gentlemen” - samtliga epokgörande verk i svensk skönlitteratur. Att varken ha koll på Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Klas Östergren och samtidigt göra anspråk på att styra riket? Det är faktiskt ett problem.
Ett land med en offentlighet av makthavare utan djupare orientering i kultur och humaniora ger inte bara en sämre, ytligare och mindre insiktsfull samhällsdebatt. Det är som att befinna sig ombord på ett oceangående fartyg med en besättning av söndagsseglare som inte förstår elementens komplexitet. Hur välgrundade blir då besluten som tas om kursen, särskilt i hårdare väder?