I Simon Sebag Montefiores biografi ”Stalin - den röde tsaren och hans hov” (2003) berättas om ett möte på 1930-talet mellan härskaren i Kreml och en samling ryska intellektuella. Med järn i rösten inskärpte Stalin vad de hade att rätta sig efter.
”Konstnären bör visa upp livet på ett sanningsenligt vis”, förkunnade Kremls härskare. ”Om han visar vårt liv sanningsenligt kan han inte undgå att visa hur det rör sig i riktning mot socialismen. Detta är, och kommer att vara, socialistisk realism”.
Sanningen i Stalins version hade förstås inget med verklighetens dystra situation i det ryska imperiet att göra. Konstens uppgift var att skönmåla Sovjetunionens ansträngningar att nå den hägrande marxist-leninistiska utopin och propagera för hur livet borde vara. Symptomatiskt är Stalins hyllning av de sovjetiska författarna som ”själarnas ingenjörer”.
I prioriteringen av den sovjetiska planekonomins produktionsmål slog han till och med fast att ”snarare än maskiner, stridsvagnar och flygplan behöver vi människors själar”.
Diktaturregimer brukar kännetecknas av ett synnerligen välutvecklat intresse för kulturlivets betydelse och exemplet Stalin visar i all sin nakna råhet varför. Genom att göra kulturen till ett vapen i politikens tjänst avser man att infiltrera människans innersta, hennes privata uppfattningar och drömmar.
I ett system med ideologiska frälsarambitioner räcker det inte att bara tvinga folk till lydnad med hot och våld. För att kunna kommendera fram och varaktigt befästa den korrekta samhällsordningen måste statsapparatens herrar också försöka gripa makten över tanken.
Sovjet är en extrem illustration, men även i demokratier som dagens Sverige bör vi vara vaksamma mot små kulturstalinister som vill åt våra själar genom att underställa konsten ideologiska syften.
Det kan - till synes välvilligt - handla om direktiv att den offentligt skattefinansierade konsten ska uttrycka ett främjande av jämställdhet, normkritik, antirasism, hälsa, ekonomisk tillväxt. Eller, som nu i SD:s politiska skyltfönster Sölvesborg, krav om en traditionellt klassisk konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten.
Håll garden uppe mot sådant otyg, medborgare! Där kulturen politiseras, där står friheten på spel.