Förra veckans bästa nyhet: det blir inga storregioner. Regeringen gav upp och fick kasta den famösa Indelningskommitténs nya Sverigekarta i soptunnan. Förnuftet segrade därmed. Vilket egentligen var väntat. Det politiska stödet från borgerligt håll eroderade till nollpunkten under processens gång och någon folklig uppslutning existerade aldrig, motståndet var kompakt i den mån väljarna alls intresserade sig för frågan.
För vår del blir alltså Östergötland intakt och slipper ödet att sys ihop i ett tvångsäktenskap med Småland. Inte minst för alla vänner av näringsliv, tillväxt och arbetsmarknad är det mycket glädjande.
Tanken att med ny politisk-byråkratisk regionmur klyva det dynamiska tillväxtstråket som löper från Stockholm och Sörmland till Linköping och Norrköping var från start direkt huvudlös. Tack och lov att vi slapp detta onödiga handikapp i utvecklingen.
Märkligt nog var näringslivsperspektivet nära nog obefintligt hos Indelningskommittén och sedan hos regeringen som försökte sälja på oss förslaget.
Eller så var det inte märkligt. Den nuvarande ministären har väl inte precis rosat marknaden med förståelse av det skapande Sveriges villkor och situation.
Det främsta, för att inte säga ensidiga, motivet för att dela upp riket i sex elefantiasisliknade jätteregioner var att göra sjukvården mer jämlikt fungerande över hela landet. Och visst, i sak var och är det målet angeläget, riktigt och rätt. Regeringen hamnade dock på uppenbara villovägar om medlet.
Istället för att krångliga med en större regionindelning och all den trassliga problematik som hotar följa med dessa nya revir, borde man lyfta bort landstingens ansvar för sjukvården helt och istället låta staten överta huvudmannaskapet. Det vore rakare, enklare och rationellare. Eftersom sjukvården - i likhet med det notoriska sorgebarnet skolan - heller inte visat sig lämplig som ideologiskt slagfält för partierna, vore det även önskvärt om denna viktiga välfärdssektor lades utanför den gängse politiken enligt exempelvis holländsk försäkringsmodell (gissa var Europas bästa sjukvård finns?).
För övrigt vore det trist om regeringen deppade ihop i apati över regionmisslyckandet, snarare än att vis av erfarenheten ladda om i vettigare riktning. Lyssna gärna på Lars Stjernkvist, Norrköpings pragmatiskt jordnära kommunalråd. Han är ingen anhängare av storregioner och vill nu se ett ”omtag” där idén om bara nivå nivåer, kommun och stat, prövas.
Klokt, kör på det!