Jag är ledig några dagar för att spela tennis nere i Blekinge. I närheten av Olofström - av alla ställen - nås jag av budet om Per Ahlmarks bortgång.
Det var i denna lilla Blekingekommun som Ahlmark 1977 påstods ha kläckt ur sig en klassisk groda i svensk politik. Som arbetsmarknadsminister i Fälldinregeringen, den första borgerliga på över 40 år, besökte han LM Ericssons nedläggningshotade fabrik och önskade de friställda arbetarna ”lycka till”.
Den famösa frasen kolporterades som en symbol för okänsligheten och arrogansen hos de nya makthavarna vilka besegrat Socialdemokraterna i det historiska valet 1976. Fel! Per Ahlmark förnekade alltid envist att han sagt ”lycka till”.
Det var journalisten Dieter Strand på LO-ägda Aftonbladet som lagt orden i munnen på honom, berättade en fortfarande irriterad Ahlmark för mig under en intervju många år senare.
Med viss triumf i rösten tillade Ahlmark att han faktiskt räddat fabriken och fått ett tackbrev från det socialdemokratiska kommunalrådet på orten som översvallande skrev att ingen regering någonsin gjort så mycket för Olofström!
Det har ofta hävdats att Ahlmark borde blivit utrikesminister istället. Själv såg han i egenskap av FP-ledare arbetsmarknadspolitiken som ett angelägnare ansvarsområde. Egentligen inte så märkligt. Något ”dukat bord” hade Olof Palme inte precis efterlämnat vid sin avgång.
Sverige stod inför en väldigt svår strukturkris och borgerliga regeringar var sedan 1920-talet förknippade med massarbetslöshet.
När äntligen den långa S-dominansen brutits var det därför extra viktigt att visa social omsorg i lågkonjunkturen och säkra sysselsättningen. Annars skulle borgerligheten åter vara körd för flera decennier framåt, förklarade Ahlmark.
Ur det perspektivet var han ändå ett tämligen framgångsrikt om än kortvarigt statsråd, trots att miljardrullningen till industrin rent ekonomiskt inte framstår som ett under av klokhet idag (vilket Ahlmark villigt medgav). Dock hör det till saken att han som övertygad, idéburen socialliberal i mentorn Herbert Tingstens anda mer än väl förstod vilka lömska faror ett klimat av massarbetslöshet ruvade på.
’’Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”, hade Tingsten skrivit i en DN-ledare 1957.
Mellankrigstidens ekonomiska depression gav i Europa ödesdiger näring åt fascismen, nazismen, kommunismen och antisemitismen. Den situationen fick inte upprepas.
Okänslig och arrogant var Per Ahlmark minst av allt. I hela sitt liv kom han att med passionerad glöd bekämpa tyranniets träldomsläror och judehatets förbannelser, som bäst och mest inspirerande i rollen som fri debattör och författare efter sitt avhopp från partipolitiken 1978.
Få har med sådan outtröttlig skärpa försvarat demokratins ideal och den civilisatoriska nödvändigheten av Israels rätt att existera.
För mig står han som intellektuell i frihetens tjänst i klass med Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Per Ahlmark var en sann ljusgestalt, stridbar och vass i offentligheten men personligen varm, rolig och omtänksam.
Jag saknar honom mycket.