Gud gav Adam och Eva allt som behövdes för att leva det goda, bekymmersfria livet i Edens lustgård. Ormen gjorde slut på det genom att fresta med den förbjudna frukten från Kunskapens träd. Syndafallet var ett faktum.
Adam och Eva förvisades från den paradisiska slappartillvaron och tvingades börja arbeta i sitt anletes svett för att klara skivan. Det har varit människans kärva lott sedan dess. Slit och släp dagarna i ända!
Undra på att drömmen om att hitta tillbaka till Edens lustgård med dess eviga gratisluncher aldrig övergivit oss. Vi finner den bland annat återspeglad i kommunismens utopi om det klasslösa samhället.
Karl Marx tyckte uppenbarligen att den brittiska godsägaradeln lyckats bäst i att återskapa paradiset på jorden.
När kommunismen förverkligats skulle nämligen varenda kotte leva ungefär som aristokraterna i TV-serien ”Downton Abbey” och enligt Marx sorglöst kunna ”göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker”.
Idéhistoriskt ligger tanken om medborgarlön i samma förföriska fåra. Staten garanterar en basinkomst åt alla som lättar den gråa vardagens krav och bördor. Visst låter det toppen?
I Finland har nyss ett sådant försök avslutats. Det internationella intresset har varit väldigt stort. 2000 slumpvis utvalda arbetslösa finländare fick 560 euro (cirka 6200 svenska kronor) skattefritt varje månad i två års tid.
Basinkomsten påverkades inte av andra bidrag i övrigt, ej heller om någon jobbade, mycket eller lite. Syftet var att dels att effektivisera socialskyddet, dels att fungera som en trygghetsstimulans till att exempelvis våga starta eget eller pröva vägar till andra former av sysselsättning.
Men enligt den första utvärderingen av experimentet, offentliggjord förra veckan, kom inte fler i arbete. Däremot mådde mottagarna av basinkomsten bättre än vanliga bidragstagare. Föga överraskande, kanske.
Gud svarade generöst för notan i Eden. Den engelska 1800-talsöverklassens lilla privilegierade krets hade ärvt sina förmögenheter och deras egendomar sköttes av en armé av tjänare. Hur motsvarade lyxiga välstånd skulle åstadkommas för alla och envar att njuta av under kommunismen kringgick Marx med tystnad.
Eftersom han var ateist räknade han troligen inte med att Gud skulle räcka ut en hjälpande hand på det finansiella planet. Svaret förblir en gåta. Kommunismen har också gjort total bankrutt varenda gång ideologin testats i verkligheten.
Villkoret för den villkorslösa basinkomsten är dock tydligt: eftersom pengarna inte dimper ner i en magisk påse från Gud där heller, måste ständigt någon annan förmås att arbeta i sitt anletes svett för att försörja dem som tar det piano, fiskar, filosoferar och mår fint.
Men hur bra skulle du må, om det var du som fick jobba och betala kalaset? Systemet hade snart varit konkursfärdigt, såväl moraliskt som praktiskt ekonomiskt. Raseras drivkrafterna till arbete och egen försörjning blir det inte mycket odlat på åkrarna och endast fattigdom återstår i riklig mängd att fördela.
Sorry, Edens lustgård är stängd för oss. Men genom flit och strävsam lunk kan vi bygga en ganska hygglig tillvaro ändå, inte sant?