Det borde finnas alla möjligheter att skapa sig ett hyggligt liv i Linköping, som är en av Sveriges mest välmående städer med en betydande utvecklingsdynamik. Ändå tycks det märkligt svårt att överbrygga den klyfta av utanförskap och segregation som också råder.
Vi som bor här, bor i icke ringa utsträckning i en delad stad. Det hedrar kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) att han söker nya vägar att ta sig an problematiken, bortom den gängse politikens inkörda hjulspår av välmenande men mindre lyckade ad hoc-projekt.
Borg har samlat ett särskilt råd omkring sig, enligt honom unikt i sitt slag, vars deltagare består av partipolitiskt fristående personer med skiftande bakgrunder och kompetensområden (se Corren 15/8). Det är ett innovativt, lovande grepp. Uppdraget är att utarbeta förslag till långsiktigt hållbara lösningar på den sociala orättvisan.
Välgörande vore om vi kom bort från den i Sverige alltför vanliga tendensen att betrakta vissa människor och grupper som per automatik "svaga", ömkansvärda offer för omständigheter och strukturer som ständigt ligger utanför deras kontroll att själva påverka.
Människor är i de flesta fall - oavsett klass, kön, etnicitet, etc - väsentligt starkare än vad man annars av debatten stundtals kan förledas att tro. Omhändertagandets förmyndaraktiga mentalitet är inte vad de behöver, det snarare förminskar människor än hjälper dem.
Vad social rättvisa i fundamental mening handlar om är att undanröja hinder som gör det svårare för individer i utsatta lägen att tillvara sina livschanser, nå sin fulla potential, få friheten att växa och forma sina egna villkor. Förekomsten av ett starkt, öppet och inkluderande civilsamhälle är av central betydelse i den processen.
Det mest väsentliga politiken kan bidra med borde egentligen inte vara rocket science och kan huvudsakligen kokas ned till två avgörande ansvarsområden.
1) Våldsmonopolet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Trygghet, lag och ordning är frihetens förutsättning. Annars urholkas såväl emancipationens som välståndets grunder.
2) Utbildningsväsendet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Skolan är det viktigaste, skarpaste jämlikhetsinstrument vi har. Kunskap och bildning är makt som bryter människans bojor, ger vingar och vidgar horisonter.
I övrigt ska det bli spännande att se vilka idéer rådet kring Niklas Borg kommer fram till.