Första gången Sverige tillämpade ett proportionellt valsystem var i september 1911. Det var även vårt första partival i formell mening, eftersom det stipulerades att alla valsedlar skulle ha en partibeteckning. Allmän och lika rösträtt fanns ännu inte. Men en demokratisk reformering hade skett som utsträckte antalet röstberättigade i den manliga delen av befolkningen från cirka 500 000 till dryga miljonen.
I detta vårt första hyfsat moderna riksdagsval samlade Socialdemokraterna under Hjalmar Branting ett stöd på 28,5 procent. Lägre siffra har partiet sedan dess aldrig noterat.
Vid det så kallade ”hungervalet” världskrigetsåret 1917 blev S också riksdagens största parti, en position man behållit därefter. Grunden var murad för ett sekel av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Allt världsligt är emellertid dömt att förflyktigas.
Den framgångssaga som varit Socialdemokraternas och satt sådan djupgående prägel på vårt land är ofrånkomligen på väg att nå sin slutpunkt. Valet 2010 betecknades som en historisk katastrof med 30,7 procent under Mona Sahlins ledning, det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. En kort, stökig period med Håkan Juholt följde innan Stefan Löfven tog över för att få ordning på rörelsen. Men valresultatet 2014 blev endast diminutivt bättre än Sahlins fiasko: 31 procent.
Enbart tack vare en förvirrad borgerlighets svaghet och SD:s chockartade framgång kunde S i ett bräckligt resonemangsäktenskap med MP återta regeringsmakten. Som opinionsvindarna blåser inför detta val ska Stefan Löfven vara nöjd om han ens lyckas kamma hem ett stöd på Brantings nivå 1911.
Särskilt mot bakgrund av att S tenderar att tappa mark ju närmare valdagen kommer, borde senaste Sifomätningen (23/5) orsaka en existentiell ångest i klass med Gunnar Björnstrands förtvivlan över Guds tystnad i Ingmar Bergmans blytunga kyrkodrama ”Nattvardsgästerna”.
Blott 24 procent i Sifo ger en klar fingervisning om att ett epokgörande bottenrekord väntar. Ärkerivalen Moderaterna får 22 procent. Och pariapartiet SD noterar i samma mätning en uppgång till 20 procent. De tre är alltså nästan jämnstarka. Men i trion tycks SD ligga bäst till.
Det är nu det populäraste partiet bland manliga väljare och brukar, som Jimmie Åkesson riktigt konstaterar, underskattas av opinionsinstituten. Således är det inte osannolikt att SD den 9 september vräker S ur sadeln som största riksdagsparti, vilket för Löfven och hela den sargade gamla arbetarrörelsen måste te sig som ett förödande psykologiskt slag. Men Alliansen har knappast anledning att hurra oreserverat skadeglatt för det.
Hur ska en borgerlig regering kunna bildas och under vilka villkor i detta nya dimhöljda politiska landskap? Inget block kan få majoritet och ömsesidig splittring råder inom såväl det blåa som det röda laget om invandrarpolitiken, SD:s paradfråga och den som väljarna rankar högst.
Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning till en restriktivare hållning verkar främst bara gynnat och legitimerat Jimmie Åkesson. Hans främlingsfientliga socialkonservatism och nostalgiska folkhemsvurm har icke minst lockat åtskilliga traditionella arbetarväljare att överge S för att vägra återkomma. Ett bittert öde för Löfven.
Fast någon dundrande frihetlig liberal seger av denna S-kollaps blir det ju inte heller.