Socialdemokraterna är på dekis i hela Europa, Sverige inte undantaget. För partiet innebar valet 2010 en historisk katastrof med det lägsta stödet sedan den allmänna rösträttens införande. 2014 gick det endast diminutivt bättre. Totalt sett stod den spretiga rödgröna konstellationen egentligen still på samma kassa resultat som fyra år tidigare.
Ändå kunde Alliansen inte fort nog överge Rosenbad och kasta dörrnycklarna i händerna på Stefan Löfven. Förvisso var Alliansen rejält stukad och valets enda vinnare var ju SD. Men med is i magen hade borgerligheten kunnat utnyttja den oklara parlamentariska situationen till förhandlingar som bevarat ett substantiellt politiskt inflytande för deras egen del och hållit ytterkantspartierna borta.
Istället tilläts S att i praktiken förlora sig till regeringsmakten, därtill absurt nog närmst skadeglatt utpressade av Alliansen att surra fast sig vid MP och V. Löfven skulle få svettas trött på statsministerposten och köra Sverige lagom skämmigt i diket med sina hopplösa rödgröna vildhjärnekompisar, medan Alliansen under mandatperioden laddade för storstilad och brett efterlängtad comeback 2018. Hur har det avlöpt?
Sympatisiffrorna för S har sjunkit till Juholtnivå och långsiktigt är det ett döende parti relativt 1900-talets hegemoniska glansdagar, eftersom det enda starka stödet numera finns bland äldre och den gamla klassröstningen stadigt minskar. Därutöver blöder S väljare till SD.
Trots detta synes krisen inte särskilt iögonfallande. Snarare har det mest obarmhärtiga strålkastarljuset fallit på Alliansens katalogaria av svårigheter och dess trovärdighetsproblem som regeringsalternativ. Kan vi ens tala om en reellt existerande Allians längre? I detta kan väl den filosofiskt lagde spåra en slags högre rättvisa. Gräver man i övertaktisk nit en grop åt andra, så...
Jämförelsevis måste konstateras att S skött sina dåliga kort förbluffande bra. Än har luften långt ifrån gått ur det sluga maktpartiet.
MP är systematiskt överkörda, V hålls på mattan och Löfven har skickligt lyckats skjuta in sig på Alliansens blottor. Med den nyss avslutade kongressen i Göteborg har också S rustat sig smart opportunistiskt som ett politiskt ”Mädchen für Alles” inför kommande val. Värsta vänsterfolket kan glädjas åt tuffare tag mot vinstintressen i välfärdssektorn.
Men det är nyktert betraktat mest skådebröd, alternativt kompromissmaterial, då en riksdagsmajoritet för sådana mer långtgående förslag aldrig lär bli verklighet. Samtidigt är det uppenbart att S vill stjäla kläderna av borgerligheten och kontra SD genom att lansera sig som lagens och ordningens väktare nummer ett. Fler poliser i mängd, en migrationspolitik som ska följa EU:s snålare linje, skarpare åtgärder mot tiggeriet och allmänt hårdare bandage för att göra Sverige säkrare, inte minst när det gäller hotet från terrorn.
Och apropå det framstod faktiskt Löfven som en riktig statsman i sitt agerande omedelbart efter det fruktansvärda lastbilsattentatet i Stockholm. Försvunnen var den vanligtvis retoriskt hackande och lite fumlige ledaren, i stundens allvar visade Löfven sin roll mogen. Det borde nog - rättmätigt - ge visst avtryck i opinionsmätningarna framöver.
Summa summarum: om inte borgerligheten rycker upp sig skulle det knappast förvåna om krispartiet S är kvar i Rosenbad ett antal år till. Man tycks helt enkelt duktigare än konkurrenterna i det politiska spelet.