Partiväsendets makt över våldsmonopolet är ett formidabelt instrument för att styra över medborgarnas livsvillkor. Därför ska det utövas i demokratiskt kontrollerade former, användas med försiktighet och helst i så stor konsensus som möjligt. I grunden, om man ska vara krass, bygger all lagstiftning ytterst på förespråkande av våld mot den som inte underkastar sig.
Sverige är lyckligtvis ett upplyst och modernt land, de ideologiska striderna är tämligen lugna och sällan av riktigt uppslitande natur.
Generellt råder en strävan efter samförstånd, hygglighet och kompromiss. Det kan tyckas grått, fördelen är att legitimiteten blir väldigt stark i tvingande offentliga beslut. Även den missnöjde finner sig i demokratisk anda och ser det hela vanligen inte värre än att beslutet går att korrigera till bättre längre fram.
Dock händer ibland att de styvnackade fantasterna bryter igenom och hotar att välta det pragmatiska spelet över ända med sina stollerier. Socialdemokraternas övermodiga socialiseringsiver i slutet av 40-talet (planhushållningsdebatten) är ett exempel. Löntagarfondssoppan under 70- och början av 80-talet ett annat.
I en närmast religiöst färgad ideologisk nitälskan ville radikala krafter utnyttja våldsmonopolet till en genomgripande förändring av samhällsförhållandena och fick med sig många i partileden som borde varit klokare, men som inte orkade rida spärr mot dumheterna.
Förnuftet segrade dock till sist, men priset blev högt i skadat förtroende och ett i onödan infekterat politiskt klimat. Som en slags tragisk repris på detta har nu S/MP-regeringen givit vika för Vänsterpartiets ideologiska avsky mot privata välfärdsföretag.
I fredags kom man överens om ett lagförslag baserat på ett snålt hållet ”vinsttak”, vilket i praktiken innebär att valfriheten drastiskt försämras och att åtskilliga välfärdsföretagare jagas bort.
Det lär emellertid inte inträffa, eftersom riksdagsmajoriteten (Alliansen + SD) är emot. Att svenska folket skulle dela Vänsterpartiets vurm för det gamla offentliga välfärdsmonopolets återkomst torde också vara ett fullkomligt huvudlöst antagande.
Hur Socialdemokraterna kunnat låta sig bli Jonas Sjöstedts gisslan i detta avseende tyder på lika delar svaghet som historisk minnesförlust.
Konfrontatoriska ideologiska korståg i syfte att piska fram systemskiften brukar regelmässigt straffas av väljarna, vilket både Tage Erlander och Olof Palme bittert fick lära sig.
Stefan Löfven håller på att gå i samma fälla, självmant nerdragen av det forna kommunistpartiet.