Stefan Löfven biter sig kvar vid makten. Ursäkten är att han inte vill skapa "politiskt kaos i Sverige". Ställd inför hotet om Alliansens misstroendevotum mot tre av hans ministrar ombildar han istället sin regering - den regering som bär kollektivt ansvar för det nationella säkerhetskaoset i skandalen som kommit att kallas Transportgate.
Tydligen ska vi låta oss nöja med att statsråden Anna Johansson och Anders Ygeman offras, medan försvarsminister Peter Hultqvist får stanna. Han har tidigare framstått som en duglig kraft, men efter avslöjandet om de uppseendeväckande turerna kring den väldiga säkerhetsläckan på Transportstyrelsen är det svårt att förstå hur förtroendet för honom ska kunna repareras. Vi måste utgå från att Alliansen gör allvar av sin intention att fälla honom, annars vore det märkligt.
Det mest rimliga - och hedervärda - efter denna härdsmälta hade givetvis varit om Löfven själv tagit konsekvenserna av sitt bristande ledarskap som satt skyddet av riket på spel och begärt avsked. Tyvärr blev alltså så ej fallet. Men det är en skadeskjuten och solkad statsminister som nu ska försöka halta sig fram till nästa val och möta väljarnas dom.
Alliansen är nog tacksamt glada för det, då den borgerliga oppositionen varken är beredd att ta över eller riskera nyval. Men att borgerligheten för en gångs skull visat bett och pressat Löfven ger ändå lite hopp om att det kanske finns ett alternativ att räkna med 2018.
Det här har varit en sorglig mandatperiod av politisk svaghet och parlamentarisk impotens. Sverige förtjänar verkligen något bättre. Inte minst när det gäller värnet av nationens trygghet, något som skötts förbluffande illa - synder som även den förra Alliansregeringen medverkat till.
Skarpare fokus och rejälare maktpolitiskt handlag behövs för att få ordning på statens centrala uppgiftsområden: polis, försvar och allmän säkerhetsberedskap. Det är särskilt viktigt i dessa dagar när framtiden ter sig ovissare än på länge och omvärldsläget mörknar med Putin och Trump som lösa kanoner på den internationella scenen.
För övrigt är det beklagligt att folkhälsominister Gabriel Wikström tvingas lämna sin post i regeringen av personliga hälsoskäl. Förvisso hade vi sett fram mot hans avgång, men inte av den anledningen. I dessa spalter har han fått hård, men från våra utgångspunkter berättigad kritik, för sin förbudsmoralistiska inställning och iver att lägga sig i medborgarnas privata leverne.
Dock förtjänar han beröm för sin ambition att humanisera narkotikapolitiken genom att underlätta sprutbytesprogram och vi önskar honom ett snart tillfrisknande.