Statsminister Stefan Löfven lovar 14 000 fler vårdanställda. Han lovar fler ambulanshelikoptrar. Han lovar en jämlik sjukvård i hela landet. Han lovar att satsa mer på primärvården. Han lovar att du inte ska tvingas vänta en enda dag för länge på den vård du behöver.
Han lovar det mest omfattande trygghetsprogrammet i modern tid. Fast inget av detta är förstås möjligt om ”pengarna försvinner i skattesänkningar”, tillägger han varnande med piken riktad åt sina borgerliga rivaler om väljarnas gunst (DN Debatt 26/2).
Men hur mycket bättre blir det om ännu fler skattemiljarder försvinner in i den offentliga vårdapparaten?
Rent medicinskt är svensk sjukvård i toppklass. Det överskuggande problemet är det skandalöst ineffektiva resursutnyttjandet. Om varken Socialdemokraterna eller övriga partier på allvar adresserar detta avgörande strukturella systemfel har den kritiske skattebetalaren skäl till stark skepsis mot hela löfteskarusellen.
Sverige har exempelvis nu många fler läkare, och ännu fler sjuksköterskor, per invånare än genomsnittet inom OECD. Ändå träffar svensk vårdpersonal avsevärt färre patienter i jämförelse. Antalet dagliga möten mellan patienter och läkare visar därtill en årligt nedåtgående trend.
Patienternas uppfattning om hur väl deras läkarkontakter fungerar gällande tid och kommunikation ligger på bottennivå i den utvecklade världen.
Styrningen av vården är ett politiskt-byråkratiskt moras utan samordning. Splittringen driver inte bara upp kostnaderna, utan gör även rationell ledning till ett närmast hopplöst företag.
I sammanhanget bör påminnas om vad Rolf Östlund, närsjukvårdsdirektör på Linköpings US, sa till Corren i somras (9/8 2017) om vårdkrisen: ”Jag har jobbat inom sjukvården sedan 80-talet. Våra grundstrukturer är desamma fast våra utmaningar är annorlunda. Gör vi saker på samma sätt får vi samma resultat. Vi måste göra något helt annorlunda”.
Ska sjukvårdens brister åtgärdas krävs en genomgripande organisationsförändring av revolutionär karaktär. Annars blir knappast Stefans Löfvens löfte om att du inte ska tvingas vänta en enda dag för länge på vården du behöver särskilt trovärdigt. Eftersom den politiska sektorn hittills misslyckats som effektiv och pålitlig ansvarig utförare, borde nog frågan även ställas om den alls ska fortsätta med uppdraget.