I september valde Kent att förlägga premiärspelningen på sin avskedsturné till Saab Arena. Det blev fullspikat, givetvis. Nyligen var 70-talets superstjärna Elton John här. På fredag kommer Laleh hit, i december gästar Håkan Hellström oss. Och redan kan vi se fram mot sommaren, när det nu står klart att Stångebrofältet är bokat den 12 augusti för ingen mindre än Per Gessle.
Nog svänger det ganska bra om Linköping som kan locka till sig en sådan artistparad? Ett attraktivt nöjesutbud är en viktig framgångsfaktor, det betyder mycket för en kommuns självkänsla och varumärke. Den officiella strategin att göra Linköping till landets tredje största eventstad är djärv och lätt att kritisera som övermaga.
Men som det artar sig hittills, varför klaga? En helt omöjlig hägring behöver det inte vara, även om konkurrensen i branschen är stenhård.
Ta bara exemplet Per Gessle, Halmstadsgrabben som från sina yngsta år fokuserade likt en laserstråle på målet att bli popstjärna och vägrade acceptera oddsen för att drömmen inte skulle kunna bli verklighet. Vi vet hur den dumdristiga satsningen gick och vad tvivlarna fick säga sedan.
Med Gyllene Tider erövrade han Sverige, med Roxette hela världen - inkluderat fyra ettor på USA-listan. Hans solokarriär har också den varit en imponerande uppvisning i lysande popalbum. Det är inget snack om att han är en av de största artister och kompositörer som Sverige haft. Det går liksom inte att argumentera emot en låtkatalog som innehåller "Sommartider", "The Look", "När vi två blir en", "Gå & fiska", "Joyride" och "Listen to your heart". Många av Gessles skenbart enkla, genialiskt smittande popkarameller är i fullt klass med vad mästarna Burt Bacharach, Brian Wilson och Paul McCartney knåpat ihop.
Succén har Gessle förvaltat väl. Till skillnad från oräkneliga andra artistkollegor förr och nu har han hållit järnkoll på bokföringen och varit medveten om sitt eget värde, vilket gjort att han sluppit svindlas av de skrupelfria pirayor som inte sällan förekommer i den kommersiella musikindustrin.
Att han gärna investerar pengarna i fräcka sportbilar är heller inget minus i sammanhanget (även om man kan förmoda att våra mindre bilentusiastiska lokalpolitiker hyser en avvikande mening...).
Kärlek till pop- och rockmusik går ju ofta hand i hand med passion för vrålande motorer och Gessle är inget undantag. Han är en stor Formel 1-fantast och hemma i Halmstad ståtar läckra italienska muskelåk parkerade.
I Sven Lindströms läsvärda biografi "Att vara Per Gessle" (2008) säger han: "Jag älskar Ferraribilar – och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag Ferrari Daytona-affischer på väggen och vem gillade inte Tony Curtis och hans Ferrari Dino i 'Snobbar som jobbar'? Det är fantastiskt att ha sådana konstverk i sin närhet. Jag kan gå ut i garaget och bara titta på dem eller…. hm… prata med dem".
Medge att man måste ha respekt för en sån kille!
Varmt välkommen till Linköping Rock City i sommar Per Gessle - oavsett om du anländer i en röd Ferrari eller ej.