Vi har en svag minoritetsregering som överlevt relativt bekvämt i fyra år tack vare kombinationen av en ännu svagare riksdag och en ekonomisk högkonjunktur, lättsinnigt eldad med minusräntor och offentlig stimulanspolitik. Glöm att det går att fortsätta på samma spår nästa mandatperiod. Verklighetens fundamenta kommer obevekligen att anmäla sig.
Allt talar för att konjunkturtoppen är nådd och tillväxtkurvorna planar ut under 2019, i värsta fall dyker om tecknen på bostadsmarknadens inbromsning utvecklar sig till en regelrätt kris. Om vi redan dopat vår ekonomi i goda tider, vad ska då tas till när det börjar kärva och luften pyser ur den uppblåsta ballongen? Rimligen blir det svårt att undvika en smärtsam avvänjningskur.
Men man behöver inte måla fan på konjunkturväggen. Det väntar ändå tillräckligt kniviga problem som politikerna omöjligen kan ducka för. Det är demografin som spökar.
Sveriges befolkning ökar väldigt snabbt. I januari 2017 blev vi fler än 10 miljoner invånare och enligt SCB:s prognoser kommer folkmängden att överstiga 11 miljoner inom blott åtta år. Andelen barn och äldre växer sig emellertid mycket större än andelen som arbetar. Det innebär en situation där allt färre måste försörja allt fler och att efterfrågetrycket på välfärdstjänster som skola, vård och omsorg skruvas upp ordentligt.
Hur tänker partierna som vill styra och ställa efter höstens val lösa den ekvationen? Riksrevisionen konstaterade nyligen att det under 2020-talet behövs drygt 20 miljarder kronor per år i ökade statsbidrag till kommunerna och landstingen bara för att behålla nuvarande personaltäthet i välfärdssektorn. Antingen kommer saftiga skattehöjningar att drabba oss framöver, vilket egentligen endast Vänsterpartiet skyltar med som en önskvärd utväg.
Eller så måste, förhoppningsvis mera realistiskt, politikerna bilda handlingskraftiga majoriteter som förmår att osentimentalt prioritera i utgiftsfloran och rationalisera verksamheterna som de ansvarar för. Sjukvårdens bysantinskt ineffektiva organisation kunde exempelvis vara en lämplig start för en genomgripande, kostnadsdämpande reformering.
Sedan är det naturligtvis fullständigt ohållbart att slösa bort skattepengar på absurt olönsamma höghastighetsbanor eller på lyxiga simhallsbyggen som i Linköping. Värnet av välfärdens kärna och statens huvuduppgift att förse medborgarna med polis, försvar och ett fungerande rättsväsende måste gå före alla partipolitiska prestigeprojekt av ringa eller ingen nödvändig nytta.